.. Det var så länge sen att jag inte ens vet hur bloggen fungerar.. Det blev lite fel.. Vad jag skulle säga var att Otis inte är så liten längre.. Snarare 12 kilos 1,5 åring. Det bästa som finns. Han är min stolthet.

Det var en liten uppdatering. Mer komma skall.


Lev väl.

Det var inte igår. Har det hänt nåt sen sist? Ja, lite. Det kom till slut efter mycket om och men ut en liten Otis. Han är visserligen inte så liten längr

.. Å så var man inlagd. Som en gurka. Jag bara ligger här. Helt still. Får bara röra mig vid toalettbesök. Tredje dagen nu. Kan vara minst två kvar. Varför? Jo, jag får tydligen aldrig uppleva en graviditet med bara hemorojder, förstoppning, analsprickor och torra slemhinnor (det där som ingen gravid någonsin berättar). Det är tydligen meningen att jag ska få komplikationer som ställer allt på sin spets. Nu kanske denna inläggning främst är en säkerhetsåtgärd, men likväl så är den inte komplikationsfri och operation står på schemat. Även den inte helt ovanlig med nog så riskfylld.


Kanske är att hårddra det lite, men det känns som man fått ett sjukdomsbesked och nu försöker hitta sätt att förena sig med tanken att det är något fel på mig. Ingen vet dock vad. Det skrämmer mest. Ovissheten.

Nu ska jag och mina liggsår göra allt för att lillebror ska stanna i magen. Åtminstone 15-20 veckor till. Vilket är lång tid att vara livrädd på.

Förutom att önska att jag vore hemmavid så önskar jag att mitt enda graviditetsproblem var just 20 cm stora hemorojder eller något annat just nu meningslöst, ofarligt och botbart.

Rapport från sjukhussängen.
/Sally

Varför så få inlägg senaste tiden? Jo, jag lider av något som får mig att ifrågasätta sociala medier och varför jag känner att jag måste skriva om mitt privata liv på internet. Vissa dagar. Vissa dagar vill jag bara skrika till hela världen vad som händer. Och med tekniken idag så är ett blogginlägg ungefär samma sak som det sistnämnda.

Hur ser livet ut sen sist? För det första så har sorgen intagit skepnaden av att sakna VEvis bara. Hälsosam sorg vill jag mena. Den tar inte allt ifrån mig lika mycket längre. Vissa dagar blöder dock mitt hjärta fortfarande. Att fokus från sorgen flyttats lite kan bero på det fantastiska att en lillebror växer i magen just nu. Ett litet decemberbarn. (Om hen nu vill stanna kvar till beräknat). Totallycka och glädje. Och totaloro och snudden på mental sammanbrytning. Skit i "vanlig" graviditetsoro som alla kvinnor känner och skåda den du känner efter att ha fött barn i badrummet!

Tätare kontroll och högriskgravidsklassning blev jag lovad. HA! Ett extra kissprov och ett extra ultraljud. Det kommer därför bli så att allt hänger på mig. Jag måste helt själv hålla koll på allt. Alla möjliga förändringar och så vidare. Jättebra för den som redan innan har en aningens problem med att inte hitta fel på sin hälsa. Mm. Så de få stunderna jag känner lycka är av godo! Alla andra dagar vill jag bara krypa ihop - gråta och undra varför jag utsätter mig för sånt här. (Igen).

Den här graviditeten är annorlunda mot den första på fler sätt än orosnivån och övertygelsen att även denna kommer på ett dramatiskt sätt gå åt helvete. De som blivit personligt informerade om våran tillökning har bemött den på ett (enligt Victor) "försiktig optimism" sätt. Det har iallafall fått mig att känna mig som någon som inte gör annat än spottar ut barn till höger och vänster.
Medan familjerna upplevs mer glada än första gången.

Fan då. Det skulle ju blivit ett muntert inlägg. Med framtidstro och babylycka. Jag är långt därifrån. Men när veckorna har passerat det kritiska (för mig) 25, då.. Då kanske jag kan vara fet och njuta lite iallafall.



Väl mött.
Sally

Jag har skaffat mig ett jobb. I en helt annan bransch än den jag är utbildad till. Ett tillfälligt jobb i väntan på att själen ska läka ytterligare lite. Det är det absolut bästa jobbet jag nånsin haft. Missförstå mig rätt, jag älskar att jobba med människor och som lärare. Men människor har en tendens att medvetet och omedvetet kräva massa av en. Och ibland, när saker förändras i ens liv så finns inte alltid orken där att tillgodose dessa människors olika krav och önskningar. Därför är trädgårdsmästare alldeles förträffligt. Plantorna kräver bara att få komma ner i lite jord och få lite vatten på sig. Och det mest otroliga är mycket man tänker på att man faktiskt inte tänker på något dom alla timmar man står och vattnar eller planterar. Fantastiskt skönt. Och hinner man få igång nån tankeverksamhet så rör det bara en själv och inte andra. Jag hoppas att dessa månader ska ge min kropp och själ lite vila. Fylla på batterierna. Kroppen lär ju dock inte få så mycket vila, rent fysiskt. Som akademiker är man inte van att lyfta 50kilos jordsäckar och bära runt på grejer. Men vem vet? Jag kanske får en uppsättning muskler. Och det vore ju bara en bonus.

Snart är det den 22 april. Dagen för beräknad förlossning. Jag längtar dit. Att den dagen ska vara över. Då hoppas jag det känns som att "väntan" är över. Även om det bara sitter i huvudet så har tiden från när Vevis föddes till nu i april bara känts som en skendräktighet. Efter 22:e kommer hon vara lika lite här som hon är nu. Och kanske då släpper allt. Vi kanske kan se lite längre framåt. Jag hoppas det.

Tills då. Lev väl. Ta hand om varandra. Kramas mycket och skratta. Världens bästa medicin.

/mamma sally

Tårarna stod som spön i backen. Hela vägen från stan och hem. Oavbrutet. Tårar av ren och skär jävla saknad. Att något kan göra så ont, enda in i benmärgen och samtidigt, för mig efter tre månader, vara så skönt.

Det finns inte som är mycket värre än saknad. Förutom skuld. Det ena har länge vägt mer än det andra. Idag, i backen efter reningsverket till Thåström släppte allt. Ledsen är jag ofta. Tårar rinner oftare. Men IDAG var den ena saken övervägande tung, och det var saknaden. Tårarna kommer lika snabbt som man känner att magen upplevs helt tom. Och man verkligen måste anstränga sig i stunden för att komma på varför man fortfarande stiger upp ur sängen varje dag. Jag grät av saknad. För att jag saknar min dotter. Och saknar den lilla tid vi fick. Och den tid vi aldrig hann få.

Det börjar vända nu. Känslor byts ut från att vara destruktiva till att bli mer "nyttiga", som jag ser det. Det skulle passa bra det.

Dagens klyschor som jag tar med mig:
1. Det kan inte bli värre
2. Efter regn kommer solsken

Över och ut.
/mamma Sally

Jag orkar inte ens prata om hur ångesten påverkar mig i detta nu. Hur jävligt fysiskt ont den gör just nu. Jag bara står och stampar, tycker inte den blir bättre alls, trots alla tusen knep jag lärt mig under året som gått. Varför? Jo, för att jag har alldeles för höga krav på mig själv, tydligen. Säger experten. "Du måste vara ödmjuk och snäll mot dig själv". Jaha? Hur gör man det då? "Det tar vi om tre veckor vid nästa möte". JAMEN GUD SÅ BRA! DÅ GÅR JAG HEM NU DÅ OCH HAR ONT ÖVERALLT OCH ÄGNAR HELA MIN VAKNA TID ÅT ORO! Samt sår små frön till att jag snart lever ensam, för det kan omöjligt finnas någon människa som i längden orkar leva med någon som mig just nu. Är dock extremt tacksam för stålkedjorna i källaren som gör att min bättre hälft inte kommer så långt om han får för sig att dra.

Lever fortfarande lite på att återbesöket hos dr Åsa förra veckan gick bra. Cystan är borta och jag är efter dessa snart 3 månader efter förlossning officiellt lagd till handlingarna. Jag är frisk. Inga mer infektioner och "livet kan gå vidare". En stor milstolpe. Äntligen. Tiden har gått väldigt långsamt.

Snart är det påsk., då Vevis skulle kommit. Eller däromkring. När hon kände för det. Och inte som nu, när min kropp kände för det. Förbannade jävla skit kropp. Idag i all smärta så har det inte funnits lika mycket oro som irritation. Jag är så jävla trött på mig själv. Och hur jag tänker. Och att jag vet att jag tänker fel. Jag vet att allt jag känner och tänker är fel. Det är jobbigt att vara för påläst. Det har ju gått en kabel mellan känsla och tanke. Jag måste få den fixad. Funderar på att gå och banka vett i mig själv. Eller ringa en vän.

/Sally

En bra idé blev dålig, sämre, sämst. "Det måste finnas hur många grupper som helst på nätet med folk som sitter i samma båt som jag?!", tänkte jag, häromdagen. Efter en vad jag då ansåg vara en lyckad googeljakt så var jag vips medlem i inte mindre än tre "hemliga" grupper för dom som mist sina barn osv osv osv. GREAT! tänkte jag. Likasinnade. Nu kan vi stötta varandra.

FAIL! Det var inte alls någon bra idé. Från att under en tid känt att jag haft koll på mig själv och läget, rasade jag i 220 km/h rätt ner i det svarta hålet igen. Satt i de tre dagar jag var med i grupperna med känslan i magen att det här kommer bara gå käpprätt åt helvete. Att gravidtet är en sjukdom som det bara gäller att bli "frisk" ifrån blev rätt tydlig. Sen ställer jag mig väldigt tveksam till att man någonsin skulle kunna må bättre av att hela dagarna älta sin egen historia och ta del av andras fruktansvärt sorgliga öde. Ja ja ja, empati, medkänsla och gud vet vad. Men någonstans känner jag att jag måste sätta ner foten. Måste jag vara med i en grupp med folk som råkat ut för det jag råkat ut för, för att kunna känna att jag får stöd? Jag har iallafall upplevt att människor UTAN barn, rätt bra kan sätta sig i hur det känns att gå i mina blytunga skor.Till och med min hund försöker ju trösta när jag är ledsen.

Jag begär inte mycket av min omgivning. Nästan ingenting faktiskt. Bara ytterst lite förståelse för att tårkanalen ibland är helt proppfull så tårarna måste rinna lite för att kunna ta vägen någonstans.

Vad har mitt medlemskap i grupperna gett mig denna vecka?

1. (mer) ångest

2. Hopplöshet

3. Föreställningar om att blixten slår ner två gånger på samma ställe. Att det som är extremt ovanligt och definitivt, enligt läkaren, inte händer igen, DEFINITIVT kommer hända igen, och vi är tillbaka på ruta 1.

4. Sorgen över det som hänt, som jag tyckte minskat och övergått till att vara en saknad av Vevis. (som är betydligt hälsosammare för själen än det andra).

5. Känslan över att jag är misslyckad som människa. Att inget jag har företagit mig har jag lyckats med. Har fortfarande efter 6 år inget examensbetyg. Inget jobb. Jag försökte bilda familj och skaffa barn, vilket folk ser ut att göra i en handvändning, men inte ens det lyckades jag med. Vad fan har jag åstakommit i livet? Jag är en människa som tror hon kan dö av en förkylning och som inte är stark nog för något.
 (Tack och lov, har punkt nr 5 runnit ut i sanden över natten. Det går inte att hålla på sådär. Det är väldigt ogenomtänkt och destruktivt. Jag tröstar mig med att det finns många runt mig som älskar mig ändå, för den jag är. Även om jag är en arbetslös lärare utan examensbetyg :P)

Jag kan nu stolt meddela att jag inte är med i någon grupp. Jag klarar mig utan. Man behöver inte krydda en eländig tillvaro med mer eländig tillvaro. Det kan bli lite väl surt och oätbart och för att inte tala om det stryk som magen tar.

Härligt, jag låter som en grupphatare. Nej, inte så mycket faktiskt. Jag har bara blivit medveten om att för MIN del så var det inte i den riktningen jag vill gå med min sorg och saknad. Man kan faktiskt fastna i sorgen. Det har min psykolog sagt. (Ser henne lite som navet i hela min världsbild, just nu). Men jag ska inte fastna. Jag har inte fastnat än. Det är fortfarande för tidigt att säga att jag inte är helt sorglös, men jag känner samtidigt att om jag tillåter mig att skratta, och njuta av de små sakerna i livet som en podcast ute i solen (med tusen filtar på mig, för att det fortfarande är iskallt, men jag är så envis med att det är vår att jag och mina blåa tår biter ihop) och med en kopp kaffe så är jag väldigt nära livskvalite. Och att försöka vara halv är fortfarande mitt motto, och det funkar. Det gör att vardagen går ihop.

Nähe, nu ska jag sätta mig i den lilla sol som är kvar på altanen och träna på att vara glad för det jag har. Jag råkar ju som tur är ha en extremt jävla tokhet fästman. Som även om han är lite tankspridd och slö, fortfarande är den som får mig att skratta i tid och otid. Jag ska även träna på att intala mig själv är det enbart är OTUR som drabbat våran lilla familj. Och att det kommer inte hända igen. Och en vacker dag kommer vi vara den lilla familj som vi skulle varit om ungefär exakt tre veckor. Vi är redan en liten familj, det är bara så hjärtskärande att en av oss inte kan närvara förutom i tanken. Hon är lite för långt bort.

Tills nästa gång -

/Mamma Sally