Jag orkar inte ens prata om hur ångesten påverkar mig i detta nu. Hur jävligt fysiskt ont den gör just nu. Jag bara står och stampar, tycker inte den blir bättre alls, trots alla tusen knep jag lärt mig under året som gått. Varför? Jo, för att jag har alldeles för höga krav på mig själv, tydligen. Säger experten. "Du måste vara ödmjuk och snäll mot dig själv". Jaha? Hur gör man det då? "Det tar vi om tre veckor vid nästa möte". JAMEN GUD SÅ BRA! DÅ GÅR JAG HEM NU DÅ OCH HAR ONT ÖVERALLT OCH ÄGNAR HELA MIN VAKNA TID ÅT ORO! Samt sår små frön till att jag snart lever ensam, för det kan omöjligt finnas någon människa som i längden orkar leva med någon som mig just nu. Är dock extremt tacksam för stålkedjorna i källaren som gör att min bättre hälft inte kommer så långt om han får för sig att dra.

Lever fortfarande lite på att återbesöket hos dr Åsa förra veckan gick bra. Cystan är borta och jag är efter dessa snart 3 månader efter förlossning officiellt lagd till handlingarna. Jag är frisk. Inga mer infektioner och "livet kan gå vidare". En stor milstolpe. Äntligen. Tiden har gått väldigt långsamt.

Snart är det påsk., då Vevis skulle kommit. Eller däromkring. När hon kände för det. Och inte som nu, när min kropp kände för det. Förbannade jävla skit kropp. Idag i all smärta så har det inte funnits lika mycket oro som irritation. Jag är så jävla trött på mig själv. Och hur jag tänker. Och att jag vet att jag tänker fel. Jag vet att allt jag känner och tänker är fel. Det är jobbigt att vara för påläst. Det har ju gått en kabel mellan känsla och tanke. Jag måste få den fixad. Funderar på att gå och banka vett i mig själv. Eller ringa en vän.

/Sally

En bra idé blev dålig, sämre, sämst. "Det måste finnas hur många grupper som helst på nätet med folk som sitter i samma båt som jag?!", tänkte jag, häromdagen. Efter en vad jag då ansåg vara en lyckad googeljakt så var jag vips medlem i inte mindre än tre "hemliga" grupper för dom som mist sina barn osv osv osv. GREAT! tänkte jag. Likasinnade. Nu kan vi stötta varandra.

FAIL! Det var inte alls någon bra idé. Från att under en tid känt att jag haft koll på mig själv och läget, rasade jag i 220 km/h rätt ner i det svarta hålet igen. Satt i de tre dagar jag var med i grupperna med känslan i magen att det här kommer bara gå käpprätt åt helvete. Att gravidtet är en sjukdom som det bara gäller att bli "frisk" ifrån blev rätt tydlig. Sen ställer jag mig väldigt tveksam till att man någonsin skulle kunna må bättre av att hela dagarna älta sin egen historia och ta del av andras fruktansvärt sorgliga öde. Ja ja ja, empati, medkänsla och gud vet vad. Men någonstans känner jag att jag måste sätta ner foten. Måste jag vara med i en grupp med folk som råkat ut för det jag råkat ut för, för att kunna känna att jag får stöd? Jag har iallafall upplevt att människor UTAN barn, rätt bra kan sätta sig i hur det känns att gå i mina blytunga skor.Till och med min hund försöker ju trösta när jag är ledsen.

Jag begär inte mycket av min omgivning. Nästan ingenting faktiskt. Bara ytterst lite förståelse för att tårkanalen ibland är helt proppfull så tårarna måste rinna lite för att kunna ta vägen någonstans.

Vad har mitt medlemskap i grupperna gett mig denna vecka?

1. (mer) ångest

2. Hopplöshet

3. Föreställningar om att blixten slår ner två gånger på samma ställe. Att det som är extremt ovanligt och definitivt, enligt läkaren, inte händer igen, DEFINITIVT kommer hända igen, och vi är tillbaka på ruta 1.

4. Sorgen över det som hänt, som jag tyckte minskat och övergått till att vara en saknad av Vevis. (som är betydligt hälsosammare för själen än det andra).

5. Känslan över att jag är misslyckad som människa. Att inget jag har företagit mig har jag lyckats med. Har fortfarande efter 6 år inget examensbetyg. Inget jobb. Jag försökte bilda familj och skaffa barn, vilket folk ser ut att göra i en handvändning, men inte ens det lyckades jag med. Vad fan har jag åstakommit i livet? Jag är en människa som tror hon kan dö av en förkylning och som inte är stark nog för något.
 (Tack och lov, har punkt nr 5 runnit ut i sanden över natten. Det går inte att hålla på sådär. Det är väldigt ogenomtänkt och destruktivt. Jag tröstar mig med att det finns många runt mig som älskar mig ändå, för den jag är. Även om jag är en arbetslös lärare utan examensbetyg :P)

Jag kan nu stolt meddela att jag inte är med i någon grupp. Jag klarar mig utan. Man behöver inte krydda en eländig tillvaro med mer eländig tillvaro. Det kan bli lite väl surt och oätbart och för att inte tala om det stryk som magen tar.

Härligt, jag låter som en grupphatare. Nej, inte så mycket faktiskt. Jag har bara blivit medveten om att för MIN del så var det inte i den riktningen jag vill gå med min sorg och saknad. Man kan faktiskt fastna i sorgen. Det har min psykolog sagt. (Ser henne lite som navet i hela min världsbild, just nu). Men jag ska inte fastna. Jag har inte fastnat än. Det är fortfarande för tidigt att säga att jag inte är helt sorglös, men jag känner samtidigt att om jag tillåter mig att skratta, och njuta av de små sakerna i livet som en podcast ute i solen (med tusen filtar på mig, för att det fortfarande är iskallt, men jag är så envis med att det är vår att jag och mina blåa tår biter ihop) och med en kopp kaffe så är jag väldigt nära livskvalite. Och att försöka vara halv är fortfarande mitt motto, och det funkar. Det gör att vardagen går ihop.

Nähe, nu ska jag sätta mig i den lilla sol som är kvar på altanen och träna på att vara glad för det jag har. Jag råkar ju som tur är ha en extremt jävla tokhet fästman. Som även om han är lite tankspridd och slö, fortfarande är den som får mig att skratta i tid och otid. Jag ska även träna på att intala mig själv är det enbart är OTUR som drabbat våran lilla familj. Och att det kommer inte hända igen. Och en vacker dag kommer vi vara den lilla familj som vi skulle varit om ungefär exakt tre veckor. Vi är redan en liten familj, det är bara så hjärtskärande att en av oss inte kan närvara förutom i tanken. Hon är lite för långt bort.

Tills nästa gång -

/Mamma Sally

Vardagen är här! Prisa vardagen! Den är så fantastiskt ostimulerande. Så långtråkig. Så banal. Så oerhört inte efterlängtad. Och framförallt, fruktansvärt oproduktiv.

Jag har min vardag fyllt med tråkigt hushållsgöra. För det kan jag numera utan svårigheter. Kroppen hänger med lite halvdant men ändå tillräckligt för att upprätthålla det skinande hem som jag inbillar mig att vi har.

Övriga dagar försöker jag fylla till bredden med distansstudier. Tacka fan för det konceptet. Det går faktiskt bra. Har kommit förbi det där med att studera genererar ångest (som det tidigare gjort). Nu är studierna min lilla flykt från verkligheten*. (*= vardag).

Önskan att få besöka samtalsterapeuten oftare än varannan/var tredje vecka gick inte igenom. Det ingick inte i primärvården. Nä nä, men visst. Ensam är stark kan ju inte vara helt tagen ur luften. Jag får helt enkelt fixa det själv. Det är väl ändå bara en tidsfråga innan folk i allmänhet börjar tycka att det är dags "att borsta av sig" och ta tag i livet. Då vill jag bara i förebyggande flika in med att mitt liv dog lite med Vevis. Jag har ju liksom fått omfödas lite.. Och det tar lite tid. Det är väl ingen på förlossningen som uppmanar tre minuter gamla bebisar att bidra till stadskassan. Nej, just det.

Återstående tid av dagen ägnas åt att ge näring åt mitt dåliga samvete över att saker och ting börjar bli som innan. Herregud, jag skrattar ju faktiskt, ganska ofta. Och det kan gå flera timmar utan att jag ens tänker en tanke på det absolut värsta som kan hända, som hände mig. Det var ju minst en vecka sen jag grät sist (förutom det lilla bakslaget härom natten som bestod av tårar och hulkningar i ca 2 timmar). Bakslaget var förtjänat. I had it coming. Så går det när man inte fördelar smärtan. Såja, håll i hatten. Jag har precis fått berättat för mig att jag inte ska ha dåligt samvete över att livet går vidare, och jag med det tydligen. Men det är ju en sak att säga, en annan att göra.

Den sista kvarten av dagen går åt att sucka över alla (gravida) vänners statusuppdateringar om hur kort/lång tid det är kvar för dom och hur mycket deras magar växer. Med bilder dessutom. Eller så kan man ju, som jag gjorde häromdagen, ramla in i en föräldragrupp på MVC. Som jag, om allt gått vägen, skulle deltagit i. Det var ju som en mindre käftsmäll. Missförstå mig rätt, givetvis unnar jag alla som kan att ha sina graviditeter. Dom får det bara att se så lätt ut. Som att skaffa barn är något man gör i en handvändning. Och det är ju ingen överdrift att alla gravida hittar mig, var jag än är. Hemma, affärer, varuhus.. Överallt får man en stor mage i ansiktet. Om jag nånsin blir gravid igen så ska jag gömma mig i 9 månader. Det kan ju faktiskt vara någon därute som tycker det känns jobbigt. Men återigen, missförstå mig rätt.

Nu är klockan dags för att ge dammsugarn lite moderlig kärlek.

/Sally