En bra idé blev dålig, sämre, sämst. "Det måste finnas hur många grupper som helst på nätet med folk som sitter i samma båt som jag?!", tänkte jag, häromdagen. Efter en vad jag då ansåg vara en lyckad googeljakt så var jag vips medlem i inte mindre än tre "hemliga" grupper för dom som mist sina barn osv osv osv. GREAT! tänkte jag. Likasinnade. Nu kan vi stötta varandra.

FAIL! Det var inte alls någon bra idé. Från att under en tid känt att jag haft koll på mig själv och läget, rasade jag i 220 km/h rätt ner i det svarta hålet igen. Satt i de tre dagar jag var med i grupperna med känslan i magen att det här kommer bara gå käpprätt åt helvete. Att gravidtet är en sjukdom som det bara gäller att bli "frisk" ifrån blev rätt tydlig. Sen ställer jag mig väldigt tveksam till att man någonsin skulle kunna må bättre av att hela dagarna älta sin egen historia och ta del av andras fruktansvärt sorgliga öde. Ja ja ja, empati, medkänsla och gud vet vad. Men någonstans känner jag att jag måste sätta ner foten. Måste jag vara med i en grupp med folk som råkat ut för det jag råkat ut för, för att kunna känna att jag får stöd? Jag har iallafall upplevt att människor UTAN barn, rätt bra kan sätta sig i hur det känns att gå i mina blytunga skor.Till och med min hund försöker ju trösta när jag är ledsen.

Jag begär inte mycket av min omgivning. Nästan ingenting faktiskt. Bara ytterst lite förståelse för att tårkanalen ibland är helt proppfull så tårarna måste rinna lite för att kunna ta vägen någonstans.

Vad har mitt medlemskap i grupperna gett mig denna vecka?

1. (mer) ångest

2. Hopplöshet

3. Föreställningar om att blixten slår ner två gånger på samma ställe. Att det som är extremt ovanligt och definitivt, enligt läkaren, inte händer igen, DEFINITIVT kommer hända igen, och vi är tillbaka på ruta 1.

4. Sorgen över det som hänt, som jag tyckte minskat och övergått till att vara en saknad av Vevis. (som är betydligt hälsosammare för själen än det andra).

5. Känslan över att jag är misslyckad som människa. Att inget jag har företagit mig har jag lyckats med. Har fortfarande efter 6 år inget examensbetyg. Inget jobb. Jag försökte bilda familj och skaffa barn, vilket folk ser ut att göra i en handvändning, men inte ens det lyckades jag med. Vad fan har jag åstakommit i livet? Jag är en människa som tror hon kan dö av en förkylning och som inte är stark nog för något.
 (Tack och lov, har punkt nr 5 runnit ut i sanden över natten. Det går inte att hålla på sådär. Det är väldigt ogenomtänkt och destruktivt. Jag tröstar mig med att det finns många runt mig som älskar mig ändå, för den jag är. Även om jag är en arbetslös lärare utan examensbetyg :P)

Jag kan nu stolt meddela att jag inte är med i någon grupp. Jag klarar mig utan. Man behöver inte krydda en eländig tillvaro med mer eländig tillvaro. Det kan bli lite väl surt och oätbart och för att inte tala om det stryk som magen tar.

Härligt, jag låter som en grupphatare. Nej, inte så mycket faktiskt. Jag har bara blivit medveten om att för MIN del så var det inte i den riktningen jag vill gå med min sorg och saknad. Man kan faktiskt fastna i sorgen. Det har min psykolog sagt. (Ser henne lite som navet i hela min världsbild, just nu). Men jag ska inte fastna. Jag har inte fastnat än. Det är fortfarande för tidigt att säga att jag inte är helt sorglös, men jag känner samtidigt att om jag tillåter mig att skratta, och njuta av de små sakerna i livet som en podcast ute i solen (med tusen filtar på mig, för att det fortfarande är iskallt, men jag är så envis med att det är vår att jag och mina blåa tår biter ihop) och med en kopp kaffe så är jag väldigt nära livskvalite. Och att försöka vara halv är fortfarande mitt motto, och det funkar. Det gör att vardagen går ihop.

Nähe, nu ska jag sätta mig i den lilla sol som är kvar på altanen och träna på att vara glad för det jag har. Jag råkar ju som tur är ha en extremt jävla tokhet fästman. Som även om han är lite tankspridd och slö, fortfarande är den som får mig att skratta i tid och otid. Jag ska även träna på att intala mig själv är det enbart är OTUR som drabbat våran lilla familj. Och att det kommer inte hända igen. Och en vacker dag kommer vi vara den lilla familj som vi skulle varit om ungefär exakt tre veckor. Vi är redan en liten familj, det är bara så hjärtskärande att en av oss inte kan närvara förutom i tanken. Hon är lite för långt bort.

Tills nästa gång -

/Mamma Sally