Det där med att bara få känna sig halv är inte bara skitsnack. Har kört på konceptet stenhårt i en veckas tid - och det funkar. Det har iallafall inte genererat MER ångest (kan ju vara så att min ångestmätare är maxad). Vilket var huvudsyftet.

Bad herr ångest dra åt helvete häromdagen. Jag råkar som av en händelse vara så pass påläst i ämnet att jag vet att det inte riktigt funkar så. Men det har (kanske av ren tillfällighet) varit lite bättre. Det blir ju lätt lite lättare att leva om man ger fan i att försöka överträffa sig själv hela tiden samt få ut så mycket som möjligt av dagen/livet när man inte har orken. Det blir lätt att man gör allt halvdant då och avslutar det hela missnöjd. Då känns det lika bra att ha struntat i det. Och nej, jag missar inte så mycket i livet. För i mitt luv händer det inget, varken innan eller nu. Och jag skiter fullständigt i carpe diem och "lev nu". Att se fram emot morgondagen är det som gäller.

Bloggen som var tänkt att vara för dottern Vevis, verkar vid en snabb överblick bara handla om ångest. Men sanningen är ju den, fan, att ångest är det som blev kvar. Förutom "efterförlossningssymptom" och slappt skinn på kroppen. Det känns så självklart att jag saknar henne varje minut av varje dag som går. Jag ska inte ens behöva säga det. Det är underförstått. Samtidigt undrar jag fortfarande varför jag håller på att skriva. Bekräftelsemani? Det hjälper inte mig att alla vet hur jag mår. Det bör, liksom saknaden av Vevis, vara underförstått. Men., jag gör det lite halvdant, när jag känner för det. Förhoppningsvis är det ingen som under pistolhot känner sig tvungen att läsa.

Som innan så går dagarna, och veckorna. Det är tomt, det går bättre, det går sämre, det går upp och det går ner. Gråter för lite, och för mycket. Går in i väggen och backar tillbaka.

Jag har alltid förkastat uttrycket, det som inte dödar - härdar. Efter de två månader som nu passerat så, så känner jag precis likadant. Jag kommer inte klara av om något liknande skulle hända igen på något mer "starkare" eller bättre sätt. Jag kommer inte komma ur detta och tänka tillbaka på det och känna att jag fick ut något bra av det. Att jag skulle ha lärt mig någonting om mig själv.. Det ska man inte behöva förlora ett barn för. Det kunde jag lärt mig på annat sätt. Nedu, att livet är orättvist och en kropp med ångest är helt sjuk i huvudet och det kommer ta massa tid, pengar, blod svett och tårar är det jag får ut av det hela. Tröstar mig med att det kommer kännas annorlunda i framtiden. (Ytterligare en sak jag hade kunnat lära mig på annat sätt).

Ja, jag är bitter. Jag är förbannad över hela konceptet. Trött på mig själv och på situationen. Hatar Melodifestivalen dessutom. Som grädde på moset.

/mamma Sally

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

.. Det var så länge sen att jag inte ens vet hur bloggen fungerar.. Det blev lite fel.. Vad jag skulle säga var att Otis inte är så liten längre.. Snarare 12 kilos 1,5 åring. Det bästa som finns. Han är min stolthet. Det var en liten uppdatering....

Det var inte igår. Har det hänt nåt sen sist? Ja, lite. Det kom till slut efter mycket om och men ut en liten Otis. Han är visserligen inte så liten längr ...

.. Å så var man inlagd. Som en gurka. Jag bara ligger här. Helt still. Får bara röra mig vid toalettbesök. Tredje dagen nu. Kan vara minst två kvar. Varför? Jo, jag får tydligen aldrig uppleva en graviditet med bara hemorojder, förstoppning, analspri...

Varför så få inlägg senaste tiden? Jo, jag lider av något som får mig att ifrågasätta sociala medier och varför jag känner att jag måste skriva om mitt privata liv på internet. Vissa dagar. Vissa dagar vill jag bara skrika till hela världen vad som h...

Jag har skaffat mig ett jobb. I en helt annan bransch än den jag är utbildad till. Ett tillfälligt jobb i väntan på att själen ska läka ytterligare lite. Det är det absolut bästa jobbet jag nånsin haft. Missförstå mig rätt, jag älskar att jobba med m...