Jag lämnar ut mig. Fullständigt. Ångest. Det har jag. Jobbat som en jävla idiot med det under snart ett års tid. Ångest är ett väldigt diffust begrepp på en rad olika tillstånd människor kan befinna sig, hela livet eller bara delar av det. I mitt fall vet jag inte än (om jag någonsin får veta) vad det är som utlöser ångesten, men den yttrar sig i en fullständigt olidlig rädsla för min egen hälsa. Ont i magen? (som alla människor har då och då) det är för mig cancer eller annan dödlig sjukdom. Som kräver läkarvård (vilket är det absolut värsta, speciellt om du är bosatt i Vimmerby kommun). Detta har flera gånger gått över styr. Jag blir så orolig att jag får fysiskt ont i kroppen. PÅ RIKTIGT! Kom det som en nyhet? Ångest gör faktiskt ont. Ångest kan sätta sig i alla kroppens delar och alla organ. Så startar ångesten över en oro för min mage, så slutar den som oftast i en diffus värk någon annanstans på kroppen. Och innan den har satt sig som en smärta så har man gått igenom hela det klassiska med hjärtklappning, andningssvårigheter, sväljningssvårigheter, svettningar och illamående. Så alla "sjukdomar" som jag sökt hjälp för de senaste året har bara varit ångest. Det vet man när man varit hos sjukgymnast med smärta och stelhet i höfterna och med en rädsla över att benen ska hoppa ur led (för det är så det känns), och han visar och förklarar att sånt inte händer och du går därifrån och smärtan släpper - då vet du att det var ångestont. Ångesten är grund och botten inte själva oron för min hälsa utan bara ett sätt för kroppen att hantera oron för något annat. Det är lättare att vara orolig för något konkret än något abstrakt. Japp, kroppen och hjärnan är ett helt fantastiskt instrument. Det är otroligt hur samspelta dom är. Emellanåt.

Ibland har man legat i tårar och trott att man är sjuk i huvudet. Att man borde läggas in på psyket. Jag har känt mig så jävla värdelös. Som ett jävla skämt. Jag är så jävla bra att övertala andra om att deras oro och liknande inte är farliga medan jag själv sitter och innest inne dör av min egen oro - för mig själv. Ibland har man trott att man aldrig kommer bli som innan. Men, det går. Det gick! Jag klarade det! Med hjälp av en miljon böcker om ångest och hur man hjälper sig själv samt att bolla lite tankar med en psykolog, och ett JÄVLARINAMMA så ordnade det sig. Nej, man blir väl egentligen aldrig helt återställd. Men man lär sig leva med det. Man lär sig en miljon olika knep för att hantera oron när den slår till som ett slagträ. Man lär sig till och med att förutse situationer då man vet kan vara lite extra ångestladdade. Men man lär sig gå in i dom situationerna - laddad till tänderna med alla knep man lärt sig. Och det funkar. På riktigt. Till slut tänker man inte på alla knep - man bara gör dom. Lite som att cykla. Det sitter i ryggmärgen. Och så funkar vardagen igen.

Största problemet med att vara en person med ångest är alla dom människorna utan ångest. När människor inte förstår. Inte förstår ens oro. Och när dom viftar bort det. När man "ska skärpa till sig". Men det är inte mitt problem. Det får dom själva jobba med. Jag har nog med mitt.

Under många månader har jag mått strålande. Eftersom jag är en ångestexpert. Det fanns inte en situation som jag inte kunde hantera. Dock så har jag inte läst dom kapitlena i själv-hjälps-böckerna om vad som kan hända med ångesten när något oväntat händer i livet.

Fan ta alla jävla ångestknep som jag kan! Inget fungerar i dagsläget. Att förlora ett barn, min älskade dotter rörde om i allt jag någonsin trodde satt i ryggmärgen på mig. Jag är utmattad fysiskt och psykiskt. Jag är helt uttömd. Ångesten är på mig varje dag och varje minut. Jag sitter med en oro över min egen hälsa som inte är av denna värld. Och den känns. Helvete vad den känns. Den gör ont. Jag har ont på ställen i min kropp som så mycket liknar smärta som man får av diverse sjukdomar. Problemet är att när hjärnan och hjärtat inte är i fas så funkar inte det logiska tänkandet. Jag försökte förklara för Victor att det nu känns som att man innan hade som en typ av knapp. En knapp som gjorde att man kunde slå av och på den där ångesten lite som man ville. Och när den var på så var den inte så kraftig. För man kunde fokusera på annat plus att man hade alla knep. Den knappen terroristbombades den 4 januari när Vevis slets ifrån mig. Ångesten är som ett stort monster och jag har tappat mitt helautomatiska vapen jag tidigare hade i mina ägor.

Jag sitter här i ren förtvivlan. Är om möjligt ännu mer trött i kroppen av oro. Precis som jag kände i början av min ångestresa så känner jag mig maktlös mot detta monster. Det känns som jag är tillbaka på ruta 1 fast med 1000 gånger starkare demon att slåss mot. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag har fastnat i vinkelvolten. Det värsta är det dåliga samvetet över att jag de senaste fem veckorna varit så involverad i MIG SJÄLV och MIN HÄLSA att jag skjuter på att känna efter hur saknaden efter min dotter känns på riktigt. Jag skjuter på att känna någonting för det som hänt. Eller det får helt enkelt inte plats.

Jag har helt enkelt ingen aning om varför jag skriver detta. Varför lämnar jag ut mig såhär? Det är helt idiotiskt. Hoppass ingen ser mig som någon annan än den jag var innan. Ångest smittar inte. Och det är ingen psykisk sjukdom. Ångest är bara ett sätt för kroppen att berätta att du som person har en väldigt god analytisk förmåga. Att du har en intelligensnivå över det normala och en livlig fantasi. Det säger iallafall alla böcker.

/Sally

 

Lisa

5 februari 2013 20:55

Det är bra att skriva- ord kan hjälpa en att läka. Så fortsätt skriv, oavsett om det är i en blogg eller i en hederlig gammal dagbok!
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

.. Det var så länge sen att jag inte ens vet hur bloggen fungerar.. Det blev lite fel.. Vad jag skulle säga var att Otis inte är så liten längre.. Snarare 12 kilos 1,5 åring. Det bästa som finns. Han är min stolthet. Det var en liten uppdatering....

Det var inte igår. Har det hänt nåt sen sist? Ja, lite. Det kom till slut efter mycket om och men ut en liten Otis. Han är visserligen inte så liten längr ...

.. Å så var man inlagd. Som en gurka. Jag bara ligger här. Helt still. Får bara röra mig vid toalettbesök. Tredje dagen nu. Kan vara minst två kvar. Varför? Jo, jag får tydligen aldrig uppleva en graviditet med bara hemorojder, förstoppning, analspri...

Varför så få inlägg senaste tiden? Jo, jag lider av något som får mig att ifrågasätta sociala medier och varför jag känner att jag måste skriva om mitt privata liv på internet. Vissa dagar. Vissa dagar vill jag bara skrika till hela världen vad som h...

Jag har skaffat mig ett jobb. I en helt annan bransch än den jag är utbildad till. Ett tillfälligt jobb i väntan på att själen ska läka ytterligare lite. Det är det absolut bästa jobbet jag nånsin haft. Missförstå mig rätt, jag älskar att jobba med m...