Varför så få inlägg senaste tiden? Jo, jag lider av något som får mig att ifrågasätta sociala medier och varför jag känner att jag måste skriva om mitt privata liv på internet. Vissa dagar. Vissa dagar vill jag bara skrika till hela världen vad som händer. Och med tekniken idag så är ett blogginlägg ungefär samma sak som det sistnämnda.

Hur ser livet ut sen sist? För det första så har sorgen intagit skepnaden av att sakna VEvis bara. Hälsosam sorg vill jag mena. Den tar inte allt ifrån mig lika mycket längre. Vissa dagar blöder dock mitt hjärta fortfarande. Att fokus från sorgen flyttats lite kan bero på det fantastiska att en lillebror växer i magen just nu. Ett litet decemberbarn. (Om hen nu vill stanna kvar till beräknat). Totallycka och glädje. Och totaloro och snudden på mental sammanbrytning. Skit i "vanlig" graviditetsoro som alla kvinnor känner och skåda den du känner efter att ha fött barn i badrummet!

Tätare kontroll och högriskgravidsklassning blev jag lovad. HA! Ett extra kissprov och ett extra ultraljud. Det kommer därför bli så att allt hänger på mig. Jag måste helt själv hålla koll på allt. Alla möjliga förändringar och så vidare. Jättebra för den som redan innan har en aningens problem med att inte hitta fel på sin hälsa. Mm. Så de få stunderna jag känner lycka är av godo! Alla andra dagar vill jag bara krypa ihop - gråta och undra varför jag utsätter mig för sånt här. (Igen).

Den här graviditeten är annorlunda mot den första på fler sätt än orosnivån och övertygelsen att även denna kommer på ett dramatiskt sätt gå åt helvete. De som blivit personligt informerade om våran tillökning har bemött den på ett (enligt Victor) "försiktig optimism" sätt. Det har iallafall fått mig att känna mig som någon som inte gör annat än spottar ut barn till höger och vänster.
Medan familjerna upplevs mer glada än första gången.

Fan då. Det skulle ju blivit ett muntert inlägg. Med framtidstro och babylycka. Jag är långt därifrån. Men när veckorna har passerat det kritiska (för mig) 25, då.. Då kanske jag kan vara fet och njuta lite iallafall.



Väl mött.
Sally

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

.. Det var så länge sen att jag inte ens vet hur bloggen fungerar.. Det blev lite fel.. Vad jag skulle säga var att Otis inte är så liten längre.. Snarare 12 kilos 1,5 åring. Det bästa som finns. Han är min stolthet. Det var en liten uppdatering....

Det var inte igår. Har det hänt nåt sen sist? Ja, lite. Det kom till slut efter mycket om och men ut en liten Otis. Han är visserligen inte så liten längr ...

.. Å så var man inlagd. Som en gurka. Jag bara ligger här. Helt still. Får bara röra mig vid toalettbesök. Tredje dagen nu. Kan vara minst två kvar. Varför? Jo, jag får tydligen aldrig uppleva en graviditet med bara hemorojder, förstoppning, analspri...

Jag har skaffat mig ett jobb. I en helt annan bransch än den jag är utbildad till. Ett tillfälligt jobb i väntan på att själen ska läka ytterligare lite. Det är det absolut bästa jobbet jag nånsin haft. Missförstå mig rätt, jag älskar att jobba med m...

Tårarna stod som spön i backen. Hela vägen från stan och hem. Oavbrutet. Tårar av ren och skär jävla saknad. Att något kan göra så ont, enda in i benmärgen och samtidigt, för mig efter tre månader, vara så skönt. Det finns inte som är mycket värr...