Det där med att bara få känna sig halv är inte bara skitsnack. Har kört på konceptet stenhårt i en veckas tid - och det funkar. Det har iallafall inte genererat MER ångest (kan ju vara så att min ångestmätare är maxad). Vilket var huvudsyftet.

Bad herr ångest dra åt helvete häromdagen. Jag råkar som av en händelse vara så pass påläst i ämnet att jag vet att det inte riktigt funkar så. Men det har (kanske av ren tillfällighet) varit lite bättre. Det blir ju lätt lite lättare att leva om man ger fan i att försöka överträffa sig själv hela tiden samt få ut så mycket som möjligt av dagen/livet när man inte har orken. Det blir lätt att man gör allt halvdant då och avslutar det hela missnöjd. Då känns det lika bra att ha struntat i det. Och nej, jag missar inte så mycket i livet. För i mitt luv händer det inget, varken innan eller nu. Och jag skiter fullständigt i carpe diem och "lev nu". Att se fram emot morgondagen är det som gäller.

Bloggen som var tänkt att vara för dottern Vevis, verkar vid en snabb överblick bara handla om ångest. Men sanningen är ju den, fan, att ångest är det som blev kvar. Förutom "efterförlossningssymptom" och slappt skinn på kroppen. Det känns så självklart att jag saknar henne varje minut av varje dag som går. Jag ska inte ens behöva säga det. Det är underförstått. Samtidigt undrar jag fortfarande varför jag håller på att skriva. Bekräftelsemani? Det hjälper inte mig att alla vet hur jag mår. Det bör, liksom saknaden av Vevis, vara underförstått. Men., jag gör det lite halvdant, när jag känner för det. Förhoppningsvis är det ingen som under pistolhot känner sig tvungen att läsa.

Som innan så går dagarna, och veckorna. Det är tomt, det går bättre, det går sämre, det går upp och det går ner. Gråter för lite, och för mycket. Går in i väggen och backar tillbaka.

Jag har alltid förkastat uttrycket, det som inte dödar - härdar. Efter de två månader som nu passerat så, så känner jag precis likadant. Jag kommer inte klara av om något liknande skulle hända igen på något mer "starkare" eller bättre sätt. Jag kommer inte komma ur detta och tänka tillbaka på det och känna att jag fick ut något bra av det. Att jag skulle ha lärt mig någonting om mig själv.. Det ska man inte behöva förlora ett barn för. Det kunde jag lärt mig på annat sätt. Nedu, att livet är orättvist och en kropp med ångest är helt sjuk i huvudet och det kommer ta massa tid, pengar, blod svett och tårar är det jag får ut av det hela. Tröstar mig med att det kommer kännas annorlunda i framtiden. (Ytterligare en sak jag hade kunnat lära mig på annat sätt).

Ja, jag är bitter. Jag är förbannad över hela konceptet. Trött på mig själv och på situationen. Hatar Melodifestivalen dessutom. Som grädde på moset.

/mamma Sally

Har spenderat födelsedagens första vakna timmar med att i två av dom pratat med min moster. Två timmar gav mig så jävla mycket. Vi har skrattat och kommit fram till att sänka kraven är det som blir livsnödvändigt när livet vänds upp och ner. Från om med nu gäller alltså följande:

?Få mig att känna mig 50%. Alltså halv. Ligger på ungefär 65% nu så det är lite kvar till målet.

?införa mantrat: jag är halv. Jag är ostark. Jag är osund.

Under genomförandet av den nya livsplanen har vi skrattat så vi gråtit. Sarkasm är viktigt. Samtidigt som det är fruktansvärt roligt så ligger det allvar bakom, det vet vi. Detta är den riktiga överlevnadsplanen för alla, med eller utan världen under sina fötter. Varför hela tiden sträva efter nya upplevelser, söka svar på sina problem på de mest desperata sätt, varför göra saker som inte ger den där sköna känslan i magen som är jätteviktig att få minst en gång per dag när världen fallit ihop, ner i ett meteriothål.


Precis. Jag måste inte bli hel. Jag måste inte få mer ångest i jakten på att bli hel. Halv är bra om det ger en bra magkänsla. Även om den känslan kommer av att ha båda fötterna i golvet och känna efter var tårna nuddar varandra och hur hälarna känns i marken. Eller att sitta i favoritsoffan med en kopp kaffe och titta på tv fast samtidigt inte titta.

JAG ÄR IDAG 26. JAG ÄR HALV. JAG ÄR OSTARK OCH JAG ÄR OSUND.

Bara av att reflektera över mitt samtal med min moster och det vi pratat om har fått mig att gå ner till 59%. Och det är bra. Det är ju på rätt väg.

Nu ska jag hämta kaffe. I min finaste mugg och sen ska jag slå mig ner, skönt och behagligt. Bra magkänsla. Screw Proviva! Detta är det nya 2013: SÄNK KRAVEN - MAGENS BÄSTA VÄN.

/födelsedagsgamlingen

En sådan "simpel" handling som att orka ge sig ut på en 30 minuters promenad har gett mig så mycket idag. För det första bara känslan av att lyckas göra det är värt så mycket, men att sen orka ta tag i Vevis rum blev som balsam för själen. Rummet gick för länge sen från att vara min "walking closet" till att vara vårat barns rum. Sängen är ihopskruvad, skötbord färdigställt och lite leksaker, gåvagn och kläder har lagts på sin plats. Nu när det inte blev som det skulle så har rummet återigen använts till att vara min garderob. Men tack vare energin som en liten promenad gav så orkade jag plocka bort allt och återigen göra det till det var tänkt att vara: ett barnrum, vårt barns rum.

Det blir naturligtvis väldigt känslosamt att vara där inne. Men aldrig under denna tid har det varit en mörk plats. Idag när jag varit därinne längre än någonsin så stannar man upp och känner massa saker. Det låter knäppt. Men det var såå skönt att sitta därinne och bara sakna Vevis. Känslan att sakna någon du aldrig mer få se eller känna är säkert inte helt ovanlig. Alla har vi mist någon som betyder något. Men mitt i allt som min kropp och mina känslor går igenom var det så JÄVLA skönt att få känna en bekant känsla. En känsla som man vet är en av naturlig karaktär. Mellan tårarna kände jag att det blev ett lite avslutat kapitel mellan mig och Vevis. Det kändes skönt att städa upp rummet och lägga vad som skulle vara hennes första nalle på plats i lilla sängen. Allt i rummet känns fortfarande som hennes saker, det var ju hon som skulle ha dom först och leka med. Men känslan i magen sa att det är OK att låta allt vara kvar till Vevis lillebror/lillasyster.

Jag mår bra av att gå förbi det där rummet varje dag och tänka att en vacker dag sitter det ett litet barn därinne, förmodligen lika perfekt som Vevis var och lika underbar som hon skulle varit om hon hade fått chansen. Vårt andra barn och Vevis syskon. Att kunna känna så tar aldrig bort det faktum att oavsett hur många Sjöblom/Andersson ättlingar som kommer till världen så kommer Vevis alltid ha den speciella platsen, att inte bara varit den förstfödda utan även ha platsen som den saknade och förlorade.

Låter jag sjuk i huvudet? Då har du aldrig mist ett barn, eller fått känna alla dom mer eller mindre "sjuka" uttryck sorg har. Och hur hjärnan och kroppen hanterar det faktum att hjärtat slitits ut.

Idag är det även fyra veckor sedan vi tog vårt sista farväl. Sista gången jag någonsin var i samma rum som min älskade lillfis. I hjärtat känns det som igår. Det gör lika ont. I huvudet känns det som tusen år sedan. När man egentligen vill träffa någon hela tiden känns lätt varje minut utan den som ett helt liv.

/Sally

Återbesöket är genomfört. Utredning till varför vi sitter utan barn är utredd och nedlagd. Tillfredsställande svar? Nej. Tröst om att det är "mycket ovanligt" och "mer ovanligt att det händer igen", tröstar inte mycket. Jag känner mig om möjligt ännu mer orolig för framtiden. Något hände som läkarna inte vet HUR det kom sig eller varför. Det känns inte bra. Det lönar sig heller inte att sitta och försöka spekulera i det själv. Även om det för närvarande är det enda jag gör förutom att andas.

Två veckor sjukskrivning till fick jag. Sen är det väl dags att borsta av sig och ta tag i sitt liv. Ungefär så känns det att folk inom vården tycker. Det kanske är så lätt? Det är ju i botten bara mitt eget fel att jag mår såhär. Om jag inte tillät ångesten ha överhanden så skulle saknaden efter mitt barn vara mitt "enda" problem. Nog så svårt. Men samtidigt en känsla som måste läras att leva med. Hon är borta, kommer aldrig tillbaka, vad jag än gör och hur jag än mår. Är det lätt att bara stiga upp en morgon och tänka att "idag ska jag inte ha ångest. Idag ska jag inte oroa mig för något och idag ska jag inte låta oron vara prioritet ett". Och sen är dagen bra. Om det vore så lätt så borde man ju redan mått bättre. För det är precis så man tänker VARJE morgon. Om det vore så lätt så borde någon inte ens definierat ordet ångest. Inga böcker borde ha skrivits och varannan människa i snitt borde aldrig ha ett problem.

Åh jag känner så starkt i kroppen att jag bara vill lägga av med mina jävla ångesttankar. Jag vill lägga ner alla tankar om att det kommer hända igen, att det är farligt, att det är mitt fel och att jag aldrig mer kommer få bära ett barn hela vägen och få uppleva hur det är att vara mamma, pappa, barn istället för som nu, mamma- pappa - saknat barn.

Beslutsamheten är dock svår när den ständiga oron känns så naturlig.

Återkommer.
/mamma sally

Jag lämnar ut mig. Fullständigt. Ångest. Det har jag. Jobbat som en jävla idiot med det under snart ett års tid. Ångest är ett väldigt diffust begrepp på en rad olika tillstånd människor kan befinna sig, hela livet eller bara delar av det. I mitt fall vet jag inte än (om jag någonsin får veta) vad det är som utlöser ångesten, men den yttrar sig i en fullständigt olidlig rädsla för min egen hälsa. Ont i magen? (som alla människor har då och då) det är för mig cancer eller annan dödlig sjukdom. Som kräver läkarvård (vilket är det absolut värsta, speciellt om du är bosatt i Vimmerby kommun). Detta har flera gånger gått över styr. Jag blir så orolig att jag får fysiskt ont i kroppen. PÅ RIKTIGT! Kom det som en nyhet? Ångest gör faktiskt ont. Ångest kan sätta sig i alla kroppens delar och alla organ. Så startar ångesten över en oro för min mage, så slutar den som oftast i en diffus värk någon annanstans på kroppen. Och innan den har satt sig som en smärta så har man gått igenom hela det klassiska med hjärtklappning, andningssvårigheter, sväljningssvårigheter, svettningar och illamående. Så alla "sjukdomar" som jag sökt hjälp för de senaste året har bara varit ångest. Det vet man när man varit hos sjukgymnast med smärta och stelhet i höfterna och med en rädsla över att benen ska hoppa ur led (för det är så det känns), och han visar och förklarar att sånt inte händer och du går därifrån och smärtan släpper - då vet du att det var ångestont. Ångesten är grund och botten inte själva oron för min hälsa utan bara ett sätt för kroppen att hantera oron för något annat. Det är lättare att vara orolig för något konkret än något abstrakt. Japp, kroppen och hjärnan är ett helt fantastiskt instrument. Det är otroligt hur samspelta dom är. Emellanåt.

Ibland har man legat i tårar och trott att man är sjuk i huvudet. Att man borde läggas in på psyket. Jag har känt mig så jävla värdelös. Som ett jävla skämt. Jag är så jävla bra att övertala andra om att deras oro och liknande inte är farliga medan jag själv sitter och innest inne dör av min egen oro - för mig själv. Ibland har man trott att man aldrig kommer bli som innan. Men, det går. Det gick! Jag klarade det! Med hjälp av en miljon böcker om ångest och hur man hjälper sig själv samt att bolla lite tankar med en psykolog, och ett JÄVLARINAMMA så ordnade det sig. Nej, man blir väl egentligen aldrig helt återställd. Men man lär sig leva med det. Man lär sig en miljon olika knep för att hantera oron när den slår till som ett slagträ. Man lär sig till och med att förutse situationer då man vet kan vara lite extra ångestladdade. Men man lär sig gå in i dom situationerna - laddad till tänderna med alla knep man lärt sig. Och det funkar. På riktigt. Till slut tänker man inte på alla knep - man bara gör dom. Lite som att cykla. Det sitter i ryggmärgen. Och så funkar vardagen igen.

Största problemet med att vara en person med ångest är alla dom människorna utan ångest. När människor inte förstår. Inte förstår ens oro. Och när dom viftar bort det. När man "ska skärpa till sig". Men det är inte mitt problem. Det får dom själva jobba med. Jag har nog med mitt.

Under många månader har jag mått strålande. Eftersom jag är en ångestexpert. Det fanns inte en situation som jag inte kunde hantera. Dock så har jag inte läst dom kapitlena i själv-hjälps-böckerna om vad som kan hända med ångesten när något oväntat händer i livet.

Fan ta alla jävla ångestknep som jag kan! Inget fungerar i dagsläget. Att förlora ett barn, min älskade dotter rörde om i allt jag någonsin trodde satt i ryggmärgen på mig. Jag är utmattad fysiskt och psykiskt. Jag är helt uttömd. Ångesten är på mig varje dag och varje minut. Jag sitter med en oro över min egen hälsa som inte är av denna värld. Och den känns. Helvete vad den känns. Den gör ont. Jag har ont på ställen i min kropp som så mycket liknar smärta som man får av diverse sjukdomar. Problemet är att när hjärnan och hjärtat inte är i fas så funkar inte det logiska tänkandet. Jag försökte förklara för Victor att det nu känns som att man innan hade som en typ av knapp. En knapp som gjorde att man kunde slå av och på den där ångesten lite som man ville. Och när den var på så var den inte så kraftig. För man kunde fokusera på annat plus att man hade alla knep. Den knappen terroristbombades den 4 januari när Vevis slets ifrån mig. Ångesten är som ett stort monster och jag har tappat mitt helautomatiska vapen jag tidigare hade i mina ägor.

Jag sitter här i ren förtvivlan. Är om möjligt ännu mer trött i kroppen av oro. Precis som jag kände i början av min ångestresa så känner jag mig maktlös mot detta monster. Det känns som jag är tillbaka på ruta 1 fast med 1000 gånger starkare demon att slåss mot. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag har fastnat i vinkelvolten. Det värsta är det dåliga samvetet över att jag de senaste fem veckorna varit så involverad i MIG SJÄLV och MIN HÄLSA att jag skjuter på att känna efter hur saknaden efter min dotter känns på riktigt. Jag skjuter på att känna någonting för det som hänt. Eller det får helt enkelt inte plats.

Jag har helt enkelt ingen aning om varför jag skriver detta. Varför lämnar jag ut mig såhär? Det är helt idiotiskt. Hoppass ingen ser mig som någon annan än den jag var innan. Ångest smittar inte. Och det är ingen psykisk sjukdom. Ångest är bara ett sätt för kroppen att berätta att du som person har en väldigt god analytisk förmåga. Att du har en intelligensnivå över det normala och en livlig fantasi. Det säger iallafall alla böcker.

/Sally