Jag har skaffat mig ett jobb. I en helt annan bransch än den jag är utbildad till. Ett tillfälligt jobb i väntan på att själen ska läka ytterligare lite. Det är det absolut bästa jobbet jag nånsin haft. Missförstå mig rätt, jag älskar att jobba med människor och som lärare. Men människor har en tendens att medvetet och omedvetet kräva massa av en. Och ibland, när saker förändras i ens liv så finns inte alltid orken där att tillgodose dessa människors olika krav och önskningar. Därför är trädgårdsmästare alldeles förträffligt. Plantorna kräver bara att få komma ner i lite jord och få lite vatten på sig. Och det mest otroliga är mycket man tänker på att man faktiskt inte tänker på något dom alla timmar man står och vattnar eller planterar. Fantastiskt skönt. Och hinner man få igång nån tankeverksamhet så rör det bara en själv och inte andra. Jag hoppas att dessa månader ska ge min kropp och själ lite vila. Fylla på batterierna. Kroppen lär ju dock inte få så mycket vila, rent fysiskt. Som akademiker är man inte van att lyfta 50kilos jordsäckar och bära runt på grejer. Men vem vet? Jag kanske får en uppsättning muskler. Och det vore ju bara en bonus.

Snart är det den 22 april. Dagen för beräknad förlossning. Jag längtar dit. Att den dagen ska vara över. Då hoppas jag det känns som att "väntan" är över. Även om det bara sitter i huvudet så har tiden från när Vevis föddes till nu i april bara känts som en skendräktighet. Efter 22:e kommer hon vara lika lite här som hon är nu. Och kanske då släpper allt. Vi kanske kan se lite längre framåt. Jag hoppas det.

Tills då. Lev väl. Ta hand om varandra. Kramas mycket och skratta. Världens bästa medicin.

/mamma sally

Tårarna stod som spön i backen. Hela vägen från stan och hem. Oavbrutet. Tårar av ren och skär jävla saknad. Att något kan göra så ont, enda in i benmärgen och samtidigt, för mig efter tre månader, vara så skönt.

Det finns inte som är mycket värre än saknad. Förutom skuld. Det ena har länge vägt mer än det andra. Idag, i backen efter reningsverket till Thåström släppte allt. Ledsen är jag ofta. Tårar rinner oftare. Men IDAG var den ena saken övervägande tung, och det var saknaden. Tårarna kommer lika snabbt som man känner att magen upplevs helt tom. Och man verkligen måste anstränga sig i stunden för att komma på varför man fortfarande stiger upp ur sängen varje dag. Jag grät av saknad. För att jag saknar min dotter. Och saknar den lilla tid vi fick. Och den tid vi aldrig hann få.

Det börjar vända nu. Känslor byts ut från att vara destruktiva till att bli mer "nyttiga", som jag ser det. Det skulle passa bra det.

Dagens klyschor som jag tar med mig:
1. Det kan inte bli värre
2. Efter regn kommer solsken

Över och ut.
/mamma Sally