Jag har skaffat mig ett jobb. I en helt annan bransch än den jag är utbildad till. Ett tillfälligt jobb i väntan på att själen ska läka ytterligare lite. Det är det absolut bästa jobbet jag nånsin haft. Missförstå mig rätt, jag älskar att jobba med människor och som lärare. Men människor har en tendens att medvetet och omedvetet kräva massa av en. Och ibland, när saker förändras i ens liv så finns inte alltid orken där att tillgodose dessa människors olika krav och önskningar. Därför är trädgårdsmästare alldeles förträffligt. Plantorna kräver bara att få komma ner i lite jord och få lite vatten på sig. Och det mest otroliga är mycket man tänker på att man faktiskt inte tänker på något dom alla timmar man står och vattnar eller planterar. Fantastiskt skönt. Och hinner man få igång nån tankeverksamhet så rör det bara en själv och inte andra. Jag hoppas att dessa månader ska ge min kropp och själ lite vila. Fylla på batterierna. Kroppen lär ju dock inte få så mycket vila, rent fysiskt. Som akademiker är man inte van att lyfta 50kilos jordsäckar och bära runt på grejer. Men vem vet? Jag kanske får en uppsättning muskler. Och det vore ju bara en bonus.

Snart är det den 22 april. Dagen för beräknad förlossning. Jag längtar dit. Att den dagen ska vara över. Då hoppas jag det känns som att "väntan" är över. Även om det bara sitter i huvudet så har tiden från när Vevis föddes till nu i april bara känts som en skendräktighet. Efter 22:e kommer hon vara lika lite här som hon är nu. Och kanske då släpper allt. Vi kanske kan se lite längre framåt. Jag hoppas det.

Tills då. Lev väl. Ta hand om varandra. Kramas mycket och skratta. Världens bästa medicin.

/mamma sally