.. Å så var man inlagd. Som en gurka. Jag bara ligger här. Helt still. Får bara röra mig vid toalettbesök. Tredje dagen nu. Kan vara minst två kvar. Varför? Jo, jag får tydligen aldrig uppleva en graviditet med bara hemorojder, förstoppning, analsprickor och torra slemhinnor (det där som ingen gravid någonsin berättar). Det är tydligen meningen att jag ska få komplikationer som ställer allt på sin spets. Nu kanske denna inläggning främst är en säkerhetsåtgärd, men likväl så är den inte komplikationsfri och operation står på schemat. Även den inte helt ovanlig med nog så riskfylld.


Kanske är att hårddra det lite, men det känns som man fått ett sjukdomsbesked och nu försöker hitta sätt att förena sig med tanken att det är något fel på mig. Ingen vet dock vad. Det skrämmer mest. Ovissheten.

Nu ska jag och mina liggsår göra allt för att lillebror ska stanna i magen. Åtminstone 15-20 veckor till. Vilket är lång tid att vara livrädd på.

Förutom att önska att jag vore hemmavid så önskar jag att mitt enda graviditetsproblem var just 20 cm stora hemorojder eller något annat just nu meningslöst, ofarligt och botbart.

Rapport från sjukhussängen.
/Sally

Varför så få inlägg senaste tiden? Jo, jag lider av något som får mig att ifrågasätta sociala medier och varför jag känner att jag måste skriva om mitt privata liv på internet. Vissa dagar. Vissa dagar vill jag bara skrika till hela världen vad som händer. Och med tekniken idag så är ett blogginlägg ungefär samma sak som det sistnämnda.

Hur ser livet ut sen sist? För det första så har sorgen intagit skepnaden av att sakna VEvis bara. Hälsosam sorg vill jag mena. Den tar inte allt ifrån mig lika mycket längre. Vissa dagar blöder dock mitt hjärta fortfarande. Att fokus från sorgen flyttats lite kan bero på det fantastiska att en lillebror växer i magen just nu. Ett litet decemberbarn. (Om hen nu vill stanna kvar till beräknat). Totallycka och glädje. Och totaloro och snudden på mental sammanbrytning. Skit i "vanlig" graviditetsoro som alla kvinnor känner och skåda den du känner efter att ha fött barn i badrummet!

Tätare kontroll och högriskgravidsklassning blev jag lovad. HA! Ett extra kissprov och ett extra ultraljud. Det kommer därför bli så att allt hänger på mig. Jag måste helt själv hålla koll på allt. Alla möjliga förändringar och så vidare. Jättebra för den som redan innan har en aningens problem med att inte hitta fel på sin hälsa. Mm. Så de få stunderna jag känner lycka är av godo! Alla andra dagar vill jag bara krypa ihop - gråta och undra varför jag utsätter mig för sånt här. (Igen).

Den här graviditeten är annorlunda mot den första på fler sätt än orosnivån och övertygelsen att även denna kommer på ett dramatiskt sätt gå åt helvete. De som blivit personligt informerade om våran tillökning har bemött den på ett (enligt Victor) "försiktig optimism" sätt. Det har iallafall fått mig att känna mig som någon som inte gör annat än spottar ut barn till höger och vänster.
Medan familjerna upplevs mer glada än första gången.

Fan då. Det skulle ju blivit ett muntert inlägg. Med framtidstro och babylycka. Jag är långt därifrån. Men när veckorna har passerat det kritiska (för mig) 25, då.. Då kanske jag kan vara fet och njuta lite iallafall.



Väl mött.
Sally