Vilken märklig känsla. Under ett par dagar har livet var precis som det brukade. Det har jag min vän att tacka för som varit på långbesök. Samtidigt som det varit skönt så är det otäckt hur lite man känner för allt. Har förstått att det är helt normalt i en sorgeprocess. Vad ska komma härnäst?

Som lite smått rastlös som man råkar va, samt en aningens ångestfull när kalendern inte är ifylld och jag inte vet vad jag ska göra en vecka framåt - har jag bestämt (fått order om) att inte bry mig. Jag struntar för närvarande att söka jobb. Jag skiter i att fundera ekonomiskt på framtiden. Jag ska ta all tid jag har laglig rätt till att få och bara låta detta ta sin tid. Givetvis går det aldrig att "bota", det är ju ingen arbetsrelaterad ryggskada jag har dragit på mig, men jag har HÖRT att det kan bli lite lättare framöver i livet. Det ser jag fram emot. Att kunna se tillbaka och bara minnas den underbara graviditeten jag fick ha under en lång tid och hur otroligt vacker min dotter var och hur rätt hon såg ut ihop med mig och Victor. Men tills dessa fina minnen är det som tar upp mest tid så tänker jag sitta här. Ta dagen som den kommer, gråta när jag vill och inte stressa in i något nytt.

Säger som min psykolog: jag får igen det tusen gånger om längre fram i livet.

9% av den brustna hjärtat har fått lite ro efter tankar fram och tillbaka om att det som hände ändå inte var den bästa utgången. Givetvis hade det ultimata varit att sitta här nu med sju veckor kvar till beräknad förlossning och bara vältra sig i bebisbloggar och bevisatteraljer. Men nu blev det inte så. Nu när det är som det är så är det bara två istället för tre som lider. Vevis slapp ligga sina första månader i livet på sjukhus. Vem vet hur det kunde ha utvecklats? Nu råkar jag ha en god vän som sitter precis i den situationen med sin son som även han föddes lika för tidigt som Vevis. Det ser bra ut för dom. Tur det, alla kanske inte har den turen. Tack vare att jag får följa min vän i deras resa har gett mig perspektiv på min egna situation. På ett nyttigt sätt. Samtidigt som jag skulle göra allt för att få ha min dotter här, med eller utan slangar och operationer.

Men livet ville något annat. En prövning, som jag kanske sannerligen behövde. Vad vet jag? Eventuellt kanske jag kommer ur detta starkare än någonsin. En helt ny livssyn. Småsaker och ångest kanske upplevs som bagateller i det stora hela. Kanske slutar ta livet för givet, för det finns ju dom som kunde blivit underbarast i världen som bara fick 10 minuter i livet. Att sitta här i dag relativt frisk är ett privilegium. Eller jag hoppas att det är så jag känner framöver.

Annars i livet är ett inköp av ny soffa inplanerat i veckan. Jag är tacksam över att jag redan eller fortfarande kan känna glädje över en så banal sak. Men ibland är det som små sakerna i livet som får det att gå framåt.

Saknar dig Vevis.
/mamma Sally

Om 15 min för tre veckor sedan var hon dödförklarad. Hur länge ska fredagar känns så tunga? Man hamnar i ett läge, helt på stand-by. Liksom avstängd men ändå igång. Nu är allt fortfarande färskt i minnet. Jag har suttit varje fredag vid den här tiden med bilderna på va som hände framför mig. Nu låg jag på golvet. Nu gjorde det ont. Nu hjälpte Victor henne ut i världen (som den erfarnaste förlösaren i världen). Nu kom ambulansen. Nu dog hon. Precis så har varenda fredag varit. Ungefär vid den här tiden. Dock lite mer detaljerade minnen än vad en blogg tål.

Tre veckor brukade inte känns som någon tid överhuvudtaget. Man hann knappt blinka. Nu känns det som en evighets evighet sen jag höll henne i famnen. Hur ska det inte kännas om en vecka? Och om två? För att inte tala om ett halvår?!

"Och om jag ger mig av
medan du ännu finns här...
Vet att jag lever vidare
och vibrerar i annorlunda takt
-bakom en tunn slöja du inte kan se igenom
Du kommer inte att se mig
så du måste lita på mig
Jag väntar tills den gång då vi
åter tillsammans svävar i skyn.
-Båda medvetna om varandra.
Till dess, lev ditt liv i fullaste mått
Och när du behöver mig,
viska bara mitt namn i ditt hjärta
...Jag kommer att finnas där."

/mamma

Det bara ramlar in papper! Dom står mig upp i halsen. Är det inte ett dödsbevis så är det begravningsbyrån. Eller försäkringskassan. Föräldrapenningen är det jag lever på. Hyckleri känns det lite som. Ge pengarna till dom som behöver. Inte till mig. Jag har inget barn att försörja.

Imorgon är det vecka 3. I tisdags skulle det vara två månader kvar till Vevis kom. Om hon hade behagat komma på beräknad tid vill säga.

Har börjat spendera lite tid på olika forum för föräldrar som mist sina barn. Det hjälper inte. Hur ska det få mitt hjärta att må bättre av att läsa om andra människors brusta hjärtan? Ja, jag vet att det ska fungera som en vetskap om att vi inte är ensamma. Men ändå.

Idag var förhoppningsvis sista dagen med antibiotika. Nu vill jag aldrig äta det mer, nu får jag va frisk! Så imorgon kan vi ställa klockan på när tårarna kommer. För imorgon får jag flytta mig ur mitt hål i soffan.

Saknar fortfarande Vevis. Saknar henne jättejättemycket! Hon fattas mig.

/mamma Sally

Förstod när jag skrev inlägget igår att det kunde missuppfattas. Jag orkade bara inte ändra vid tillfället. Använder dagens inlägg till att be om förlåtelse. Till alla er som har sagt att jag är stark. Jag får prestationsångest. Jag kan inte bära det på mina axlar. Jag är inte stark. Jag känner mig inte stark. Jag bara ligger ju här. Det känns som jag gör alla som sagt att jag är stark, besvikna. Att jag inte kan uppnå era förväntningar. Självklart vill jag inte vara annat än stark. Kanske blir jag det av den peppen jag fått. Kanske är det så man blir stark - genom att någon påminner en om att vara det. Tiden får utvisa. Kanske går ur det här starkare än någonsin? Och då har jag er att tacka.

/Mamma Sally

Nytt terapitillfälle.
HON FATTAS MIG SÅ DET SKÄR I BRÖSTET! (Som Mattis sa, fast om skalle-per, men som även gäller här)

Lika lätt som att skriva puss och kram verkar det vara att skriva att någon är stark. Att man är stark som person i en sån här situation. Jag tänker lite när jag hör sånt att man inte riktigt har något val. Man kan inte bara rulla runt och dö. Om jag nu är så stark så har det ordet fått en ny innebörd. Den nya betydelsen är: [stark] - sitta i 18 dagar framför TV:n, inga tårar på flera dagar och en känsla i magen att detta inte har hänt, samt nonchalans vad det gäller den närmaste framtiden, självömkan och bitterhet.

Enligt den nya definitionen så är jag jävligt stark.

Har inte kommit så långt i vardagen. Med motiveringen att det är lättare att sitta i soffan och glo på dumburken, för den bubblan är "ny". Den gamla bubblan, dvs vardagen, i den bubblan så finns fortfarande hon. I vardagen är jag så van att hon vevar runt i magen och att hon snart kommer till oss. Det är så min vardag är. Fast inte längre. Det krävs en jävla massa getting used to.

Gjorde ett av två återbesök igår. Medicinskt verkar jag snart vara återställd. Två dagar kvar med medicin och infektionen verkar vara borta. Bra. Då kan jag sluta oroa mig för min egna hälsa. Den oron stjälper mer än hjälper. Den ger en dåligt samvete. Samtidigt som den oron dövar saknaden och sorgen. Är rent ut sagt livrädd för när den ena oron slutar och tas över av det andra.

Som jag nämnde sist är bloggen gjord för mig. Har flera gånger läst det jag skrev sist. Ibland behöver man göra sig påmind om hur man känner. Speciellt när man inte tror man känner någonting.

Har inget nyare att tillägga. Jag har fortfarande sålt smöret och tappat pengarna. Något gott som ändå kommit ur det hela är den nya nivån på relation som jag och Victor fått. Oundvikligt kanske, men detta tragiska har fört oss närmare. Vi delar på något som inte är materiellt. Vi kommer alltid att ha våran förstfödda dotter gemensamt. Vårt kött och blod. Jag älskar honom för det. För allt han gjort och allt han gör. För att han får mig att le och skratta. Och tröstar mig när jag får dåligt samvete för att jag just har skrattat. Hoppas för mitt liv att inget ont någonsin händer mig eller min familj igen, men om det gör det, så vet jag nu att han är det där ljuset i mörkret. Han gör det outhärdliga lite mer hanterbart.

Något mer att tänka på är det min kära vän sa till mig precis i början av det här. Att sånt hör ger perspektiv på saker. Alla småsaker i livet som man tycker är jobbiga, enkla, vardagliga saker, vad är väl det när allt kommer omkring? Livet är skört.

Jag vägrar gnälla över småsaker när sorgen bara är saknad och fina minnen.

/ Mamma Sally

Jag känner att en blogg kanske är ett sätt att komma vidare i livet. Ett litet verktyg för att hantera vardagen. Dela med mig vad som händer och känns. Jag vill tro att ingen läser bloggar som inte är skapade av folk med ett intresse för mode eller musik, men det är skönt. Det blir mer teraputiskt för mig själv.

Lång historia kort.

Sommaren 2012 inleddes en förändring som skulle förändra mitt liv. Jag var på smällen. Jag var "knocked up". Gravid. Havande. Lyckan var skräckblandad förtjusning. Lagom till att detta hände så var ångesten i schack. Vertyg för att hantera vardagen hade jag till hands. Nu skulle det börja livet börja. Allt var så bra. Ångest minimal och gravid. Lets go.

Jag har varit en av dom få procenten som inte hade några biverkningar av en graviditet. Pyttelite illamående och lite för trött en period, sen var allt tipp topp. Att för varje vecka se hur magen blir lite rundare och hur byxorna blev trängre och trängre så var det bara förenat med lycka. Att ständigt vara fyllechaffis var ett privilegium.

I 25 veckor var jag den lyckligaste på jorden. Nu i efterhand så förstår jag att allt gick för bra. Inget kan gå så bra utan att något går åt helvete.

Den 4 januari var dagen så det gick i stöpet. Efter två dagar med sammandragningar och värkar, som fick mig att inse att jag aldrig känt till smärta innan, kom hon. Den där lilla. Hon som vi så säkra på skulle vara en han. I ett alltför trångt badrum kom hon. Det jag minns som mest är hur skönt det var att ligga på badrumsgolvet och inte ha ont. Smärtan försvann med henne. Med ambulanspersonal som rände fram och tillbaka över mig, låg jag bara där och på något konstigt sätt bara njöt. Njöt över att det inte längre gjorde ont. Den njutningen övergick 19.15 till en smärta i själen som jag får leva med resten av mitt liv. Hon låg i sängen med ambulanspersonal hängande över sig när jag från badrummet hör barnmorskan på högtalartelefon säga "Släpp flickan och fokusera på Sandra". Mitt hjärta brast. Det gick sönder. Hon gick inte att rädda. Hon fick bara ett par minuter ute i världen. Hon som förmodligen förtjänade allt gott i livet.

Sjukhusvistelse efter sånt här är relativt obligatoriskt. Klockan 23.00 skulle jag rulla in på operation. 22.30 anlände en läkare och berättade att det låg en liten tjej i rummet brevid och om det inte var dags att träffa henne. Jag hade ju bara sett hennes fötter innan. I en liten filt bärs hon in till min sjukhusbädd. Det såg ut som hon sov. Så fin. Alla föräldrar säger det, men mitt barn var det absolut vackraste i världen, ingen tvekan om saken. Jag minns inte vad som snurrade i huvudet vid det tillfället. Mest förtvivlan att hennes kalla kropp var ett tecken på att hon inte får följa med hem.

Dagen efter när mediciner skrivits ut och alla inblandande läkare har besökt rummet och en halv macka var uppäten var det dags att klä på sig. Att sitta upp i sängen, blek och svag och se att ingen mage längre fanns kvar. Den där stora spända bullen som jag mest gnällt på för den alltid var i vägen - den var borta. Gråten utbytes ganska snabbt av ett leende över att Victor bara tagit med sig sina egna kläder till mig och inga skor. Who can blame him? Jag hade nog inte ens själv kommit ihåg en sak om jag var i hans position.

En taxiresa och man var hemma. Ett par vänliga själar hade under natten stannat kvar i huset och städat bort alla spår av att något hade hänt i hemmet. Skönt - hade jag fått göra det själv hade jag nog inte suttit här två veckor senare.

De senaste två veckorna har spenderats i en bubbla. Tv:n är min vän. Den gör att man inte tänker på något. Men så fort programmen inte passar, eller att något måste göras, typ toalettbesök, hämta kaffe, tömma diskmaskinen, dom där gångerna då verkligenheten slår till, då slår jag av. Det går bättre nu. Jag gråter inte längre när jag kommer ut från badrummet. Jag gråter nästan inte alls längre. Det är slut. Kroppen har inte hunnit med.

Kroppen har bara varit spänd inför dagen som vi visste skulle komma. Då vi skulle få ta ett riktigt farväl av henne. Lugnt och ensamt ville vi ha det. I sjukhusets avskedsrum stod en liten vit kista med blommor och tända ljus. Där fick vi nyligen sitta. Sålt smöret och tappat pengarna. Två föräldrar utan barn. Jag har aldrig velat lämna ett rum och samtidigt stanna kvar så mycket som jag ville då. Känslan när vi väl lämnade kistan kvar i rummet att hon verkligen var borta. Nu får vi aldrig mer se henne, varesig inlindad i en filt eller i en kista. Kvar finns bara dom bilder av henne som fortfarande sitter på näthinnan. Som jag hoppas aldrig försvinner, men med all säkerhet i framtiden kommer bli lite suddigare för varje år som går.

Jag bävar inför framtiden. Jag vill inte att det ska bli april. Jag vill inte sitta tom och veta att NU, nu skulle hon ha kommit på riktigt om allt det här inte hade hänt. Jag vill inte sitta alla månader efter april och veta att hon skulle varit här med oss. Att hon skulle vuxit, frodats och levt med oss, att hon skulle fått ta del av alla sjuka upptåg som familjen Sjöblom/Andersson har för sig dagligen. OCh den glädjen som finns innanför husets fyra väggar. (Eller som fanns där, och som jag hoppas kommer tillbaka)

Vad gör jag nu med livet? Hela våren och livet framöver var ju redan planerat. Föräldraledigheten nästan klar och planerna för när man skulle kunna jobba igen var redan planerat. Nu då? Vad händer nu? Jag vill inte ta tag i någonting nytt för våren för det var inte såhär det skulle va!

En dag framöver ska jag ta mig i kragen. Jag behöver bara lära mig äta, sova, laga mat, prata, tömma diskmaskinen, gå på toa och lyssna på musik utan att börja gråta. När det är klart - då. Då kör vi igen. Detta är under progress på obestämd tid dock. Jag återkommer.

Väl mött.

Sally