Jag känner att en blogg kanske är ett sätt att komma vidare i livet. Ett litet verktyg för att hantera vardagen. Dela med mig vad som händer och känns. Jag vill tro att ingen läser bloggar som inte är skapade av folk med ett intresse för mode eller musik, men det är skönt. Det blir mer teraputiskt för mig själv.

Lång historia kort.

Sommaren 2012 inleddes en förändring som skulle förändra mitt liv. Jag var på smällen. Jag var "knocked up". Gravid. Havande. Lyckan var skräckblandad förtjusning. Lagom till att detta hände så var ångesten i schack. Vertyg för att hantera vardagen hade jag till hands. Nu skulle det börja livet börja. Allt var så bra. Ångest minimal och gravid. Lets go.

Jag har varit en av dom få procenten som inte hade några biverkningar av en graviditet. Pyttelite illamående och lite för trött en period, sen var allt tipp topp. Att för varje vecka se hur magen blir lite rundare och hur byxorna blev trängre och trängre så var det bara förenat med lycka. Att ständigt vara fyllechaffis var ett privilegium.

I 25 veckor var jag den lyckligaste på jorden. Nu i efterhand så förstår jag att allt gick för bra. Inget kan gå så bra utan att något går åt helvete.

Den 4 januari var dagen så det gick i stöpet. Efter två dagar med sammandragningar och värkar, som fick mig att inse att jag aldrig känt till smärta innan, kom hon. Den där lilla. Hon som vi så säkra på skulle vara en han. I ett alltför trångt badrum kom hon. Det jag minns som mest är hur skönt det var att ligga på badrumsgolvet och inte ha ont. Smärtan försvann med henne. Med ambulanspersonal som rände fram och tillbaka över mig, låg jag bara där och på något konstigt sätt bara njöt. Njöt över att det inte längre gjorde ont. Den njutningen övergick 19.15 till en smärta i själen som jag får leva med resten av mitt liv. Hon låg i sängen med ambulanspersonal hängande över sig när jag från badrummet hör barnmorskan på högtalartelefon säga "Släpp flickan och fokusera på Sandra". Mitt hjärta brast. Det gick sönder. Hon gick inte att rädda. Hon fick bara ett par minuter ute i världen. Hon som förmodligen förtjänade allt gott i livet.

Sjukhusvistelse efter sånt här är relativt obligatoriskt. Klockan 23.00 skulle jag rulla in på operation. 22.30 anlände en läkare och berättade att det låg en liten tjej i rummet brevid och om det inte var dags att träffa henne. Jag hade ju bara sett hennes fötter innan. I en liten filt bärs hon in till min sjukhusbädd. Det såg ut som hon sov. Så fin. Alla föräldrar säger det, men mitt barn var det absolut vackraste i världen, ingen tvekan om saken. Jag minns inte vad som snurrade i huvudet vid det tillfället. Mest förtvivlan att hennes kalla kropp var ett tecken på att hon inte får följa med hem.

Dagen efter när mediciner skrivits ut och alla inblandande läkare har besökt rummet och en halv macka var uppäten var det dags att klä på sig. Att sitta upp i sängen, blek och svag och se att ingen mage längre fanns kvar. Den där stora spända bullen som jag mest gnällt på för den alltid var i vägen - den var borta. Gråten utbytes ganska snabbt av ett leende över att Victor bara tagit med sig sina egna kläder till mig och inga skor. Who can blame him? Jag hade nog inte ens själv kommit ihåg en sak om jag var i hans position.

En taxiresa och man var hemma. Ett par vänliga själar hade under natten stannat kvar i huset och städat bort alla spår av att något hade hänt i hemmet. Skönt - hade jag fått göra det själv hade jag nog inte suttit här två veckor senare.

De senaste två veckorna har spenderats i en bubbla. Tv:n är min vän. Den gör att man inte tänker på något. Men så fort programmen inte passar, eller att något måste göras, typ toalettbesök, hämta kaffe, tömma diskmaskinen, dom där gångerna då verkligenheten slår till, då slår jag av. Det går bättre nu. Jag gråter inte längre när jag kommer ut från badrummet. Jag gråter nästan inte alls längre. Det är slut. Kroppen har inte hunnit med.

Kroppen har bara varit spänd inför dagen som vi visste skulle komma. Då vi skulle få ta ett riktigt farväl av henne. Lugnt och ensamt ville vi ha det. I sjukhusets avskedsrum stod en liten vit kista med blommor och tända ljus. Där fick vi nyligen sitta. Sålt smöret och tappat pengarna. Två föräldrar utan barn. Jag har aldrig velat lämna ett rum och samtidigt stanna kvar så mycket som jag ville då. Känslan när vi väl lämnade kistan kvar i rummet att hon verkligen var borta. Nu får vi aldrig mer se henne, varesig inlindad i en filt eller i en kista. Kvar finns bara dom bilder av henne som fortfarande sitter på näthinnan. Som jag hoppas aldrig försvinner, men med all säkerhet i framtiden kommer bli lite suddigare för varje år som går.

Jag bävar inför framtiden. Jag vill inte att det ska bli april. Jag vill inte sitta tom och veta att NU, nu skulle hon ha kommit på riktigt om allt det här inte hade hänt. Jag vill inte sitta alla månader efter april och veta att hon skulle varit här med oss. Att hon skulle vuxit, frodats och levt med oss, att hon skulle fått ta del av alla sjuka upptåg som familjen Sjöblom/Andersson har för sig dagligen. OCh den glädjen som finns innanför husets fyra väggar. (Eller som fanns där, och som jag hoppas kommer tillbaka)

Vad gör jag nu med livet? Hela våren och livet framöver var ju redan planerat. Föräldraledigheten nästan klar och planerna för när man skulle kunna jobba igen var redan planerat. Nu då? Vad händer nu? Jag vill inte ta tag i någonting nytt för våren för det var inte såhär det skulle va!

En dag framöver ska jag ta mig i kragen. Jag behöver bara lära mig äta, sova, laga mat, prata, tömma diskmaskinen, gå på toa och lyssna på musik utan att börja gråta. När det är klart - då. Då kör vi igen. Detta är under progress på obestämd tid dock. Jag återkommer.

Väl mött.

Sally

 

Sara

20 januari 2013 17:39

Jag får ont i hjärtat av att läsa detta. Inga ord finns att säga. Vill att du ska veta att jag älskar dej! Tusen kramar!

http://wwe.noggertroja.wordpress.com

Sally

21 januari 2013 02:08

Tack hjärtat! ?

 

Anna(andersson)

26 januari 2013 08:21

Fina goa sally! Tänker på er så mycket.. Finns här om det finns något jag skulle kunna göra! Kan aldrig förstå den smärta ni känner, men behöver du prata, ha en kram eller vad det än kan vara så har du mig här!! många kramar till er båda

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

.. Det var så länge sen att jag inte ens vet hur bloggen fungerar.. Det blev lite fel.. Vad jag skulle säga var att Otis inte är så liten längre.. Snarare 12 kilos 1,5 åring. Det bästa som finns. Han är min stolthet. Det var en liten uppdatering....

Det var inte igår. Har det hänt nåt sen sist? Ja, lite. Det kom till slut efter mycket om och men ut en liten Otis. Han är visserligen inte så liten längr ...

.. Å så var man inlagd. Som en gurka. Jag bara ligger här. Helt still. Får bara röra mig vid toalettbesök. Tredje dagen nu. Kan vara minst två kvar. Varför? Jo, jag får tydligen aldrig uppleva en graviditet med bara hemorojder, förstoppning, analspri...

Varför så få inlägg senaste tiden? Jo, jag lider av något som får mig att ifrågasätta sociala medier och varför jag känner att jag måste skriva om mitt privata liv på internet. Vissa dagar. Vissa dagar vill jag bara skrika till hela världen vad som h...

Jag har skaffat mig ett jobb. I en helt annan bransch än den jag är utbildad till. Ett tillfälligt jobb i väntan på att själen ska läka ytterligare lite. Det är det absolut bästa jobbet jag nånsin haft. Missförstå mig rätt, jag älskar att jobba med m...