Förstod när jag skrev inlägget igår att det kunde missuppfattas. Jag orkade bara inte ändra vid tillfället. Använder dagens inlägg till att be om förlåtelse. Till alla er som har sagt att jag är stark. Jag får prestationsångest. Jag kan inte bära det på mina axlar. Jag är inte stark. Jag känner mig inte stark. Jag bara ligger ju här. Det känns som jag gör alla som sagt att jag är stark, besvikna. Att jag inte kan uppnå era förväntningar. Självklart vill jag inte vara annat än stark. Kanske blir jag det av den peppen jag fått. Kanske är det så man blir stark - genom att någon påminner en om att vara det. Tiden får utvisa. Kanske går ur det här starkare än någonsin? Och då har jag er att tacka.

/Mamma Sally

Nytt terapitillfälle.
HON FATTAS MIG SÅ DET SKÄR I BRÖSTET! (Som Mattis sa, fast om skalle-per, men som även gäller här)

Lika lätt som att skriva puss och kram verkar det vara att skriva att någon är stark. Att man är stark som person i en sån här situation. Jag tänker lite när jag hör sånt att man inte riktigt har något val. Man kan inte bara rulla runt och dö. Om jag nu är så stark så har det ordet fått en ny innebörd. Den nya betydelsen är: [stark] - sitta i 18 dagar framför TV:n, inga tårar på flera dagar och en känsla i magen att detta inte har hänt, samt nonchalans vad det gäller den närmaste framtiden, självömkan och bitterhet.

Enligt den nya definitionen så är jag jävligt stark.

Har inte kommit så långt i vardagen. Med motiveringen att det är lättare att sitta i soffan och glo på dumburken, för den bubblan är "ny". Den gamla bubblan, dvs vardagen, i den bubblan så finns fortfarande hon. I vardagen är jag så van att hon vevar runt i magen och att hon snart kommer till oss. Det är så min vardag är. Fast inte längre. Det krävs en jävla massa getting used to.

Gjorde ett av två återbesök igår. Medicinskt verkar jag snart vara återställd. Två dagar kvar med medicin och infektionen verkar vara borta. Bra. Då kan jag sluta oroa mig för min egna hälsa. Den oron stjälper mer än hjälper. Den ger en dåligt samvete. Samtidigt som den oron dövar saknaden och sorgen. Är rent ut sagt livrädd för när den ena oron slutar och tas över av det andra.

Som jag nämnde sist är bloggen gjord för mig. Har flera gånger läst det jag skrev sist. Ibland behöver man göra sig påmind om hur man känner. Speciellt när man inte tror man känner någonting.

Har inget nyare att tillägga. Jag har fortfarande sålt smöret och tappat pengarna. Något gott som ändå kommit ur det hela är den nya nivån på relation som jag och Victor fått. Oundvikligt kanske, men detta tragiska har fört oss närmare. Vi delar på något som inte är materiellt. Vi kommer alltid att ha våran förstfödda dotter gemensamt. Vårt kött och blod. Jag älskar honom för det. För allt han gjort och allt han gör. För att han får mig att le och skratta. Och tröstar mig när jag får dåligt samvete för att jag just har skrattat. Hoppas för mitt liv att inget ont någonsin händer mig eller min familj igen, men om det gör det, så vet jag nu att han är det där ljuset i mörkret. Han gör det outhärdliga lite mer hanterbart.

Något mer att tänka på är det min kära vän sa till mig precis i början av det här. Att sånt hör ger perspektiv på saker. Alla småsaker i livet som man tycker är jobbiga, enkla, vardagliga saker, vad är väl det när allt kommer omkring? Livet är skört.

Jag vägrar gnälla över småsaker när sorgen bara är saknad och fina minnen.

/ Mamma Sally