Vilken märklig känsla. Under ett par dagar har livet var precis som det brukade. Det har jag min vän att tacka för som varit på långbesök. Samtidigt som det varit skönt så är det otäckt hur lite man känner för allt. Har förstått att det är helt normalt i en sorgeprocess. Vad ska komma härnäst?

Som lite smått rastlös som man råkar va, samt en aningens ångestfull när kalendern inte är ifylld och jag inte vet vad jag ska göra en vecka framåt - har jag bestämt (fått order om) att inte bry mig. Jag struntar för närvarande att söka jobb. Jag skiter i att fundera ekonomiskt på framtiden. Jag ska ta all tid jag har laglig rätt till att få och bara låta detta ta sin tid. Givetvis går det aldrig att "bota", det är ju ingen arbetsrelaterad ryggskada jag har dragit på mig, men jag har HÖRT att det kan bli lite lättare framöver i livet. Det ser jag fram emot. Att kunna se tillbaka och bara minnas den underbara graviditeten jag fick ha under en lång tid och hur otroligt vacker min dotter var och hur rätt hon såg ut ihop med mig och Victor. Men tills dessa fina minnen är det som tar upp mest tid så tänker jag sitta här. Ta dagen som den kommer, gråta när jag vill och inte stressa in i något nytt.

Säger som min psykolog: jag får igen det tusen gånger om längre fram i livet.

9% av den brustna hjärtat har fått lite ro efter tankar fram och tillbaka om att det som hände ändå inte var den bästa utgången. Givetvis hade det ultimata varit att sitta här nu med sju veckor kvar till beräknad förlossning och bara vältra sig i bebisbloggar och bevisatteraljer. Men nu blev det inte så. Nu när det är som det är så är det bara två istället för tre som lider. Vevis slapp ligga sina första månader i livet på sjukhus. Vem vet hur det kunde ha utvecklats? Nu råkar jag ha en god vän som sitter precis i den situationen med sin son som även han föddes lika för tidigt som Vevis. Det ser bra ut för dom. Tur det, alla kanske inte har den turen. Tack vare att jag får följa min vän i deras resa har gett mig perspektiv på min egna situation. På ett nyttigt sätt. Samtidigt som jag skulle göra allt för att få ha min dotter här, med eller utan slangar och operationer.

Men livet ville något annat. En prövning, som jag kanske sannerligen behövde. Vad vet jag? Eventuellt kanske jag kommer ur detta starkare än någonsin. En helt ny livssyn. Småsaker och ångest kanske upplevs som bagateller i det stora hela. Kanske slutar ta livet för givet, för det finns ju dom som kunde blivit underbarast i världen som bara fick 10 minuter i livet. Att sitta här i dag relativt frisk är ett privilegium. Eller jag hoppas att det är så jag känner framöver.

Annars i livet är ett inköp av ny soffa inplanerat i veckan. Jag är tacksam över att jag redan eller fortfarande kan känna glädje över en så banal sak. Men ibland är det som små sakerna i livet som får det att gå framåt.

Saknar dig Vevis.
/mamma Sally