Tårarna stod som spön i backen. Hela vägen från stan och hem. Oavbrutet. Tårar av ren och skär jävla saknad. Att något kan göra så ont, enda in i benmärgen och samtidigt, för mig efter tre månader, vara så skönt.

Det finns inte som är mycket värre än saknad. Förutom skuld. Det ena har länge vägt mer än det andra. Idag, i backen efter reningsverket till Thåström släppte allt. Ledsen är jag ofta. Tårar rinner oftare. Men IDAG var den ena saken övervägande tung, och det var saknaden. Tårarna kommer lika snabbt som man känner att magen upplevs helt tom. Och man verkligen måste anstränga sig i stunden för att komma på varför man fortfarande stiger upp ur sängen varje dag. Jag grät av saknad. För att jag saknar min dotter. Och saknar den lilla tid vi fick. Och den tid vi aldrig hann få.

Det börjar vända nu. Känslor byts ut från att vara destruktiva till att bli mer "nyttiga", som jag ser det. Det skulle passa bra det.

Dagens klyschor som jag tar med mig:
1. Det kan inte bli värre
2. Efter regn kommer solsken

Över och ut.
/mamma Sally