En sådan "simpel" handling som att orka ge sig ut på en 30 minuters promenad har gett mig så mycket idag. För det första bara känslan av att lyckas göra det är värt så mycket, men att sen orka ta tag i Vevis rum blev som balsam för själen. Rummet gick för länge sen från att vara min "walking closet" till att vara vårat barns rum. Sängen är ihopskruvad, skötbord färdigställt och lite leksaker, gåvagn och kläder har lagts på sin plats. Nu när det inte blev som det skulle så har rummet återigen använts till att vara min garderob. Men tack vare energin som en liten promenad gav så orkade jag plocka bort allt och återigen göra det till det var tänkt att vara: ett barnrum, vårt barns rum.

Det blir naturligtvis väldigt känslosamt att vara där inne. Men aldrig under denna tid har det varit en mörk plats. Idag när jag varit därinne längre än någonsin så stannar man upp och känner massa saker. Det låter knäppt. Men det var såå skönt att sitta därinne och bara sakna Vevis. Känslan att sakna någon du aldrig mer få se eller känna är säkert inte helt ovanlig. Alla har vi mist någon som betyder något. Men mitt i allt som min kropp och mina känslor går igenom var det så JÄVLA skönt att få känna en bekant känsla. En känsla som man vet är en av naturlig karaktär. Mellan tårarna kände jag att det blev ett lite avslutat kapitel mellan mig och Vevis. Det kändes skönt att städa upp rummet och lägga vad som skulle vara hennes första nalle på plats i lilla sängen. Allt i rummet känns fortfarande som hennes saker, det var ju hon som skulle ha dom först och leka med. Men känslan i magen sa att det är OK att låta allt vara kvar till Vevis lillebror/lillasyster.

Jag mår bra av att gå förbi det där rummet varje dag och tänka att en vacker dag sitter det ett litet barn därinne, förmodligen lika perfekt som Vevis var och lika underbar som hon skulle varit om hon hade fått chansen. Vårt andra barn och Vevis syskon. Att kunna känna så tar aldrig bort det faktum att oavsett hur många Sjöblom/Andersson ättlingar som kommer till världen så kommer Vevis alltid ha den speciella platsen, att inte bara varit den förstfödda utan även ha platsen som den saknade och förlorade.

Låter jag sjuk i huvudet? Då har du aldrig mist ett barn, eller fått känna alla dom mer eller mindre "sjuka" uttryck sorg har. Och hur hjärnan och kroppen hanterar det faktum att hjärtat slitits ut.

Idag är det även fyra veckor sedan vi tog vårt sista farväl. Sista gången jag någonsin var i samma rum som min älskade lillfis. I hjärtat känns det som igår. Det gör lika ont. I huvudet känns det som tusen år sedan. När man egentligen vill träffa någon hela tiden känns lätt varje minut utan den som ett helt liv.

/Sally