Jag orkar inte ens prata om hur ångesten påverkar mig i detta nu. Hur jävligt fysiskt ont den gör just nu. Jag bara står och stampar, tycker inte den blir bättre alls, trots alla tusen knep jag lärt mig under året som gått. Varför? Jo, för att jag har alldeles för höga krav på mig själv, tydligen. Säger experten. "Du måste vara ödmjuk och snäll mot dig själv". Jaha? Hur gör man det då? "Det tar vi om tre veckor vid nästa möte". JAMEN GUD SÅ BRA! DÅ GÅR JAG HEM NU DÅ OCH HAR ONT ÖVERALLT OCH ÄGNAR HELA MIN VAKNA TID ÅT ORO! Samt sår små frön till att jag snart lever ensam, för det kan omöjligt finnas någon människa som i längden orkar leva med någon som mig just nu. Är dock extremt tacksam för stålkedjorna i källaren som gör att min bättre hälft inte kommer så långt om han får för sig att dra.

Lever fortfarande lite på att återbesöket hos dr Åsa förra veckan gick bra. Cystan är borta och jag är efter dessa snart 3 månader efter förlossning officiellt lagd till handlingarna. Jag är frisk. Inga mer infektioner och "livet kan gå vidare". En stor milstolpe. Äntligen. Tiden har gått väldigt långsamt.

Snart är det påsk., då Vevis skulle kommit. Eller däromkring. När hon kände för det. Och inte som nu, när min kropp kände för det. Förbannade jävla skit kropp. Idag i all smärta så har det inte funnits lika mycket oro som irritation. Jag är så jävla trött på mig själv. Och hur jag tänker. Och att jag vet att jag tänker fel. Jag vet att allt jag känner och tänker är fel. Det är jobbigt att vara för påläst. Det har ju gått en kabel mellan känsla och tanke. Jag måste få den fixad. Funderar på att gå och banka vett i mig själv. Eller ringa en vän.

/Sally