Vardagen är här! Prisa vardagen! Den är så fantastiskt ostimulerande. Så långtråkig. Så banal. Så oerhört inte efterlängtad. Och framförallt, fruktansvärt oproduktiv.

Jag har min vardag fyllt med tråkigt hushållsgöra. För det kan jag numera utan svårigheter. Kroppen hänger med lite halvdant men ändå tillräckligt för att upprätthålla det skinande hem som jag inbillar mig att vi har.

Övriga dagar försöker jag fylla till bredden med distansstudier. Tacka fan för det konceptet. Det går faktiskt bra. Har kommit förbi det där med att studera genererar ångest (som det tidigare gjort). Nu är studierna min lilla flykt från verkligheten*. (*= vardag).

Önskan att få besöka samtalsterapeuten oftare än varannan/var tredje vecka gick inte igenom. Det ingick inte i primärvården. Nä nä, men visst. Ensam är stark kan ju inte vara helt tagen ur luften. Jag får helt enkelt fixa det själv. Det är väl ändå bara en tidsfråga innan folk i allmänhet börjar tycka att det är dags "att borsta av sig" och ta tag i livet. Då vill jag bara i förebyggande flika in med att mitt liv dog lite med Vevis. Jag har ju liksom fått omfödas lite.. Och det tar lite tid. Det är väl ingen på förlossningen som uppmanar tre minuter gamla bebisar att bidra till stadskassan. Nej, just det.

Återstående tid av dagen ägnas åt att ge näring åt mitt dåliga samvete över att saker och ting börjar bli som innan. Herregud, jag skrattar ju faktiskt, ganska ofta. Och det kan gå flera timmar utan att jag ens tänker en tanke på det absolut värsta som kan hända, som hände mig. Det var ju minst en vecka sen jag grät sist (förutom det lilla bakslaget härom natten som bestod av tårar och hulkningar i ca 2 timmar). Bakslaget var förtjänat. I had it coming. Så går det när man inte fördelar smärtan. Såja, håll i hatten. Jag har precis fått berättat för mig att jag inte ska ha dåligt samvete över att livet går vidare, och jag med det tydligen. Men det är ju en sak att säga, en annan att göra.

Den sista kvarten av dagen går åt att sucka över alla (gravida) vänners statusuppdateringar om hur kort/lång tid det är kvar för dom och hur mycket deras magar växer. Med bilder dessutom. Eller så kan man ju, som jag gjorde häromdagen, ramla in i en föräldragrupp på MVC. Som jag, om allt gått vägen, skulle deltagit i. Det var ju som en mindre käftsmäll. Missförstå mig rätt, givetvis unnar jag alla som kan att ha sina graviditeter. Dom får det bara att se så lätt ut. Som att skaffa barn är något man gör i en handvändning. Och det är ju ingen överdrift att alla gravida hittar mig, var jag än är. Hemma, affärer, varuhus.. Överallt får man en stor mage i ansiktet. Om jag nånsin blir gravid igen så ska jag gömma mig i 9 månader. Det kan ju faktiskt vara någon därute som tycker det känns jobbigt. Men återigen, missförstå mig rätt.

Nu är klockan dags för att ge dammsugarn lite moderlig kärlek.

/Sally